Måndag 03 mars 2008
Vi måste öppna upp diskussionen, eller rättare sagt; bjuda in till diskussion. Slagord har vi nog av, och de bidrar inte till diskussion. Jag skall ge några exempel på erfarenheter som eventuellt bidrar till diskussion.
Den arbetsplats inom kriminalvården som jag arbetar på frihetsberövar människor varje dag. En manifestation av det statliga våldsmonopolet. Det yttersta uttrycket för samhällets misslyckande. Vi vet också att merparten av de som låses in har usla uppväxtvillkor bakom sig. Samtidigt; arbetsplatsen jag beskriver är den mest toleranta vad avser hbtq-individer jag upplevt. Första dagen på min arbetsplats sade mina kolleger till mig: "Här säger vi inte jävla bög/flata - för det finns många bögar och flator som arbetar här". Någon kanske invänder: "Det där skall inte ens behöva sägas". Jag säger: "Jo, det behöver sägas - väldigt många människor är fast i heteronormativt tänkande och tänker helt enkelt inte på vad de säger - de behöver påminnas".
En mjuk och tolerant arbetsplats helt enkelt. Hur går detta ihop? Det gör det naturligtvis inte. Dock är det ett bevis på att det mänskliga livet är mer komplext än en enkel klassanalys.
När jag arbetar som plit springer jag häcken av mig för att tillgodose de intagnas behov som vi får lov att tillgodose. För en usel lön dessutom. Ibland är det svårt; tänk dig själv att fördela telefontider till 20 intagna när det finns en telefon. Givetvis uppstår det då konflikter. Jag som plit får då ta emot de intagnas berättigade ilska och får manifestera ett illasinnat statligt förtryck.
Är det då jag som förtrycker? Jo, i viss mån, jag utför ju handlingar som är påbjudna av ett förkastligt system. Samtidigt: Jag uppför mig inte förtryckande, jag försöker behandla alla med tillbörlig respekt. Och vidare; är det inte så att vi alla bidrar till ett förtryckande system genom att enbart gå och handla en liter mjölk i affären? "Välj ett annat jobb", säger någon. Men är inte det ett liberalt argument, att vi alltid står fria att välja?
Vad göra? Se människan, fördöm strukturerna. Vi måste våga säga; alla plitar är inte idioter. Vi måste våga säga; Alla vita, heterosexuella män i femtioårsåldern är inte idioter. En hel del av dessa sträcker ut handen och vill förstå - då ska vi ta den och akta oss för att fördöma. Samtidigt måste vi säga; kapitalismen är förkastlig, förtryckande och skall störtas i gruset.
Läs mer:
Vår nya underklass
Yttrandefrihet för vem?