Yrkesval inte tecken på
ideologisk korrumpering

Tidigare inlägg:
Är plitar alltid arbetarklassens fiender? (Christoffer Lindeberg)
Plitar är alltid arbetarklassens fiender (Linda Kreuzinger)
En plits bekännelser (Christoffer Lindeberg)

Debatten kring om det är förenligt att ta vissa jobb och att vara frihetlig socialist är intressant av flera skäl. Den blottar hur konstig slutsatsen kan bli när fixeringen vid klass som enda förtryckande samhällsstruktur blir alltför stor. Den ställer också frågor kring vilka arbeten man kan ta som är förenliga med politisk åskådning, om arbete och karriär på den kapitalitiska arbetsmarknaden.

Pliten är arbetarklassens fiende, tycker Linda Kreuzinger. Christoffer Lindeberg, själv plit, håller i stort med men vill samtidigt relativisera sitt eget ansvar för valet av arbete. Den illasinnade retorikern invänder snabbt att arbetarklassen nog är sin egen värsta fiende (kapitalismens sönderfall - arbetarklassens avskaffande).

Arbetarklassen har rent historiskt i Sverige identifierats som svenska kroppsarbetande män. Så är det än idag, vilket syns tydligt inom exempelvis LO-pyramiden. Denna bild skymmer ständigt de relativt fattiga, flerarbetande och i värsta fall även illegala människorna. Denna arbetarklass är och har alltid varit noga med sin egen position. Dess "antikapitalism" (numera socialliberalism) har allt som oftast kombinerats med rasism, sexism och karriärism. Är den här grupperingen av män något att försvara?

Vidare, när plitar gör sitt jobb och håller alla våldsbenägna män inlåst i sina celler, gör de då inte många andra människor en tjänst? Givet att vi vet att det vanligaste kvinnoförtrycket förekommer i vardagen mellan människor som känner varandra, är det inte då ganska okej att livshotande avvikare som Hagamannen slängts bakom lås och bom? Detta förbättrar på uppenbara sätt utomhuslivet för Umeås hårt dubbelarbetande kvinnor.

Med ett smalt klassperspektiv och en förenklande dialektisk föreställning om förhållandet mellan slavägaren och hans niggers är det lätt att tappa grundläggande maktperspektiv. Det samhälle vi lever i är inte organiserat efter en eller en handfull principer. Det organiseras av småpåvar vars högsta önskan är att fortsätta sin småaktiga påvighet. De mäktiga är heller inte särskilt intresserade av om förslavandet faller undersåtarna på läppen, genom att till exempel ligga i linje med deras uppfattning om vad som är rätt och riktigt.

Många försöjer sig genom att ställa sig i dessa olika husböndernas slavled, oftast inte för att en tillvaro i slaveri är det mest önskvärda. De allra flesta slavar tillhör inte sina husbönders beundrarskara och är i allmänhet missnöjda. Att lasta alla dessa vanliga människor för en situation de föddes in i kan kännas föga produktivt. "Individens ansvar" hytter den högtravande utomstående med pekfingret. Som om behovet av något annat inte känns i den utslitna kroppen, som om brotten mot den egna moraliska uppfattningen inte lämnar spår.