Våld: helst inte, men
nödvändigt ibland

Vänsterpartisterna menar att motvåld bara är tillåtet under krig och ockupation, det vill säga först och främst någon annanstans, så långt bort som möjligt. Jan Wiklund menar att våld bara ska användas när statens legitimitet är låg, och att statens legitimitet var lägre på 70-talet än den är idag.

Det senare exemplet är en aning tveksamt. Då bars vi upp av en exempellös högkonjunktur, idag har vi en världsdepression. Då var statliga ingripanden i ekonomin inte kontroversiellt, idag är det så trots att det behövs mer än vad det gjorde då. I och för sig är staten mer till tänderna rustad nu än då, och har helt andra övervakningsmöjligheter – men detta är också genuint impopulärt.

Jag skulle vilja påstå att svenska statens rykte är sämre idag än på 1970-talet, och att medvetenheten om detta också är större, efter alla offentliga skandaler på 80 och 90-talet. Och det finns mer av anti-statlig kritik hos dagens frihetliga vänster jämfört med den stalinofila vänstern på 1970-talet.

Jag tror inte oddsen går att bestämma matematiskt i maktkonflikter. Jag håller däremot helt med om att våld bara skall användas i mycket speciella situationer och helst inte alls. Islands nationalbankrutt nyligen, med en ursinnig befolkning och en mycket vacklande stat borde ha varit en sådan situation.

Helt vanliga människor, en majoritet rentav, talade några dagar öppet om revolution. Men man gick inte från ord till handling och lika snabbt gick tillfället förbi. Den reva i historiens väv som plötsligt öppnat sig slöt sig igen. Så det verkar alltså som om det också finns situationer där det är fel att inte använda revolutionärt våld.