Blodig söndag

Bloody Sunday
Regi: Paul Greengrass
Skådespelare: James Nesbitt, Tim Pigott-Smith, Nicholas Farrell
Island/Storbrittannien/Tyskland 2002

På så sätt krossades Medborgarrättsrörelsen på Nordirland och militanta IRA (Irish Republican Army) fick ett lyft när nya medlemmar strömmade till av ilska och hämndkänslor. Manusförfattaren och regissören Paul Greengrass och hans team har rekonstruerat söndagen 30 jan 1972 i Bloody Sunday(2001).

I kaoset vibrerar energin och kamplusten

Händelseutvecklingen står i centrum. Det lugn och tillförlit som demonstranterna och dess organisatörer går ut i på morgonen förvandlas gradvis till kaos. Arméns taktik splittrar demonstrationståget och våldet trappas upp. Men mellan lugn och kaos vibrerar energin av engagemang, ilska och stolthet.

Först kommer telefonsamtalen mellan organisatörerna om att brittiska armén är på plats. När marschens avgång börjar närma sig ringer Derrys polischef och uppmanar dem att ställa in marschen. Ivan Cooper som är huvudorganisatör börjar bli nervös över att våld inte går att hejda. Men alla säger att marschen måste genomföras. Rörelsen hade börjat få starkt stöd. Besvikelsen skulle bli för stor om man vek sig.

Det är inte helt tydligt i filmen vad marschen var en protest mot. Men den mest närliggande orsaken var ett barns död på Springtime Camp utanför Derry, där boendeförhållandena var vidriga. Men det var även en protest mot internering av katoliker utan rättegång. Den praxisen hade införts av den brittiska regeringen för drygt halvår tillbaka genom krav från Unionist Government i Stormont.

Oumbärlig handkamera

Blickarna, nervösa tecken, handslagen och röstlägena registreras utan att fokuseras. Den säkra och genomtänkta hanteringen av handkameran (inte i dogmastil) får rekonstruktionen att kännas dokumentär. Den är förutsättningen för att publiken ställer sig i kameran position. Och avgörande för att vi upplever som att vi deltar i det kaos som demonstranterna befinner sig i. För Greengrass har valt folkets sida.

Kameran finns på avstånd och zoomar inte in avslitna hudflikar. Nära är linsen i rörelsen på flykt och ofta på knuffande armar och snubblande fötter och kanske en hårslinga som ramlar ner av ansträngningen.

Attack på obeväpnade

Lokale befälhavaren för arméstyrkan, som är huvudansvarig för operationen, är sammanbiten och ibland besvärad, men följer brittiska arméns strategi. När klartecken för beskjutning ges hjälper det inte att den gamle mannen viftar med en vit näsduk när han försöker korsa vägen skottsalvorna slår honom till marken. Transporter till sjukhusen stoppas i vägspärrar och de skadade förblöder. Soldaterna placerar handgranater i de dödas fickor. Och vi tänker på Palestina och andra konflikter.

Bloody Sunday lyckas ge oss en bild av den pressade situation som uppstår när polisen/milisen har bestämt sig för att statuera exempel mot demonstranter. Om det finns en order om att "ge de djävlarna en läxa" har det ingen betydelse om demonstrationen är fredlig eller militant eller demonstranterna är obeväpnade eller har vapen.

Koncentration på ett dygn

Greengrass har valt att skildra dygnet den söndag som kom att gå till historien som den blodiga söndagen. Den intensitet som får filmen att kännas som en på platsdokumentär skulle ha minskat om en bakgrundsberättelse hade funnits med. Och från när skulle de i så fall börja berätta? Men filmen får än mer tyngd om tittaren tar reda på vad konflikten i stora drag handlar om.

I filmen lyfts några personer fram: Ivan Cooper (James Nesbitt), som är politiker och protestant som kämpar för katolikernas sak i medborgarrättsrörelsen, 17-årige katoliken Gerry Donaghy (spelad av oerfarne Declan Duddy, vars farbror Jackie Duddy var den första som sköts till döds i massakern). Gerry har just kommit ut från kåken och vill börja ett nytt liv med flickvännen som är protestant. Den tredje personen som följs är brigadchefen Patrick MacLellan (Nicholas Farrell), som är ansvarig för brittiska arméns operation.

Omfattande research

Greengrass har sedan länge intresserat sig för Nordirlandkonflikten och var den första journalist som 1982 fick tillträde till Mazefängelset för att filma och intervjua hungerstrejkande IRA-medlemmar.

Greengrass och hans team har gjort en noggrann undersökning av händelsen och bakgrunden till konflikten. Tidigt i planeringen kontaktades Don Mullan, författare till boken Eyewitness Bloody Sunday. Han är uppvuxen i Derry och deltog i marschen 1972, men bor nu i Dublin.

Som huvudkälla till rekonstruktionen har man använts sig av arkivmaterialet från The Saville Inquiry som innehåller tusentals dokument och uttalanden från 1972. En viktig källa är de så kallade Porter Tapes, som är bandupptagningar av arméns kommunikation. De gjordes av en radioentusiast. Där snappas upp att brittiske generalen Robert Ford (spelad av Tim Piggott Smith), befälhavare för landstyrkorna på Nordirland att sätta dit "Derry Young Hooligans", och att det sätts som mål att arrestera 500 personer för att markera vad som gäller. I radiosändningarna ges också bevis på när soldater från ökända "Paras" (första bataljonen i regementet för fallskämsjägare) får order att utföra sitt uppdrag.

Fortsatt kamp

Medborgarrättsrörelsen hade uppstått 1968 i just Derry. I den var bland annat parlamentsledamöterna Ivan Cooper och Bernadette Devlin engagerade.

Bland organisatörerna för demonstrationen skymtar vi Bernadette Devlin. Hon var välkänd bland folket på Nordirland både som aktivist och parlamentsledamot sedan 1969 (då bara 21 år). 1970 satt hon i fängelse fyra månader anklagad för uppvigling.

Ett uttalande av Bernadette kan uttrycka vad Medborgarrättsrörelsen kämpade för och varför de med civil olydnad bröt mot demonstrationsförbudet: "To gain what is worth having, it may be necessary to lose everything." För att vinna det som är värt att ha kan det vara nödvändigt att förlora allt.