Kvinnor tar hämnd på
Stockholms filmfestival

Sektionen innehöll fyra filmer, mycket olika sinsemellan, men med den gemensamma nämnaren kvinnlig hämnd. Den mest omtalade var Park Chan Wooks Lady Vengence, del tre i hans hämndtriologi. Därutöver visades Bloodrayne, av Uwe Boll, ett vampyrepos baserat på ett tv-spel, This charming girl, av Lee Yoon-Ki, en mycket stillsam film om en ensam kvinna med kontaktsvårigheter och slutligen Four for none, av Alice De Andrade, som handlar om prostitution i Copacabana.

Dessutom hölls en paneldebatt på där temat diskuterades. I panelen satt Ulrika Westerlund, ordförande för Stockholm Pride, Emma Grey Munthe från filmkrönikan, Gunnel Arrbeck från statens biografbyrå, Tytti Soila, professor i film, och Rickard Gramfors från klubb super8.

Panelen var överens om att kvinnors våld och kvinnors hämnd på vita duken ser annorlunda ut än mäns. Gunnel Arrbeck berättade självkritiskt att hon och hennes kollegor på statens biografbyrå generellt censurerat våldsamma kvinnor oftare än våldsamma män, då detta ansetts särskilt stötande. Emma Grey talade om hämnd som en förutsättning för att kvinnor överhuvudtaget ska tillåtas vara våldsamma på film. Då kvinnors våld alltid måste rättfärdigas och förklaras. Mycket tid läggs därför på att förklara brottet kvinnan varit utsatt för. Ulrika Westerlund fyllde i att det ofta rör sig på ett personligt plan. Kvinnors hämnd är privat och ofta tydligt relaterad till kropp och sexualitet. Det är ofta en våldtäkt som ska hämnas.

Vidare var panelen överens om att det finns tydliga gränser för hur en sådan film får se ut. Emma Grey nämner utseende som ett villkor, snygga brudar i tajta overaller har rätt att bruka våld på film. Westerlund talar om tillrättalägganden och straffande mot slutet av filmerna. Hon jämför med den litterära genren lesbian pulp fiction, där en huvuddelen av boken beskriver en lesbisk relation, vilken rättfärdigades med ett slut där den ena kvinnan ändå väljer en man och den andra blir galen av svartsjuka. Våldet är heller inte lika ofta så brutalt som mäns. I den hämndtriologi där Lady Vengence ingår, har de två tidigare filmerna män i huvudrollerna och är båda mycket mer brutala. Park Chan Wook kommenterar detta faktum.

-Våldet i de tidigare filmerna var väldigt manligt - rått och impulsivt. Här ville jag ha en mer elegant vrede och en mer delikat form av våld. Det hade inte fungerat med en manlig huvudperson.

Skilda meningar uppstod först då filmgenrens frigörande potential diskuterades. Emma Grey var förhoppningsfull, medan övriga var mer skeptiska. Gramfors menade att det handlade om repressiv tolerans och att female revenge är för filmen vad lesbisk porr för en heterosexuell mans blick är för porren. Westerlund replikerade att det faktiskt inte hindrar flator att tittar på det och uppskattar det i brist på annat. Hon ansåg att det avgörs av blicken om en film är frigörande eller förtryckande. Toleransen är dock låg och gränserna snäva för hur kvinnor porträtteras på film.

Kvinnors hämnd och kvinnors våld på film tillåts alltså inom vissa givna ramar. Där gränserna överskrids och ramarna sprängs uppstår moralpanik och stormiga debatter.

Jag minns när Baise-moi kom för några år sedan. I filmen har våldet ingen riktning. De två kvinnornas våld är inte ens riktat uteslutande mot män. Men så är det heller inte en enskild händelse som ska hämnas och en enskild förövare som ska drabbas, enligt mönstret. Den gruppvåldtäkt som föregår våldshandlingarna är inte avgörande. "I dont keep anything important in my pussy" säger en av kvinnorna efteråt. Det förtryck och den förnedring de drabbats av kommer från alla håll. Kvinnoförtrycket saknar ansikte och tydlig förövare och framstår som ologiskt och orationellt och kvinnornas hämnd är även den ologisk och orationell och slår åt alla håll. Den första som drabbas är en kvinna.

Karolina Ramqvist skriver i filmfestivalens program att Baise-moi skulle kunna öppna upp en ny riktning för kvinnligt våld. En mer samhällstillvänd riktning. Istället för att endast offer för sjuka våldsamma män tillåts hämnas det mansdominerade samhället skulle även kvinnor som drabbats av övrigt icke-fysiskt förtryck kunna bli hämnerskor på film. En sådan förändring som Ramqvist beskriver skulle definitivt öka female revenge-genrens frigörande potential. Det är inte särskilt utmanande att en våldtäktsman får ett blodigt straff, men om man började hämnas vardagsförtrycket... Om kvinnor hämnades blodigt för att de värderas lägre än män, för att de tjänar mindre pengar, för att de måste vara rädda när det är mörkt, för alla glastak, för att 81 procent av regissörerna på Stockholms filmfestival var män... Den filmen skulle jag vilja se.