Med kameran som vittne

Kim Longinotto jobbar i ett litet filmteam med max tre stycken, de har kommit in i kvinnovärldar där en manlig filmare aldrig skulle få tillträde. I exempelvis The day i will never forget filmar de när en flicka blir könsstympad.

- Eftersom kvinnor inte har makt och auktoritet, verkar folk lita mer på kvinnor, jag gör film om kvinnor och då är det en enorm fördel att själv vara kvinna, berättar hon.

Hon gör ingen ställningstagande med sitt intresse för att skildra kvinnor utan ser det som en självklarhet. Hon är helt enkelt mer intresserad av att skildra kvinnor eller flickor i miljöer där vi vanligtvis inte är vana att se dem.

- Även om lagar, traditioner, religioner och geografiskt skiljer oss åt så vill jag visa att vi är lika och att vi tampas med liknande problem världen över.

När de filmar försöker de inte manipulera eller ställa folk mot väggen. De gör inga intervjuer utan de är där som vittne med kameran och betraktar skeenden. De närmar sig kvinnorna försiktigt med värdighet vilket inger respekt och tillit.

- Vi åker till ett ställe för research och bekanta oss med människorna och berättar vad vi är intresserade av och vill filma. Sen kommer de till oss och vill att vi ska vara med dem under en process, säger hon under seminariet. En sådan process kan vara könsstympning som i The day i will never forget. Filmteamet lyssnar och ställer kvinnorna i fokus och det gör att kvinnorna får en extra styrka och vågar stå upp för det de tror på.

I Divorce Iranian style från 1998 filmar Kim Longinotto och Ziba Mir-Hosseini inifrån en familjedomstol i Teheran. Kvinnor kommer dit och ansöker om skilsmässor. Maryam står mitt i en tvist där hon håller på att förlora vårdnaden om sitt barn. På den tiden förlorade kvinnorna vårdnaden till fadern om de gifte om sig.

Under processen blir Maryam alltmer upprörd och försöker att få förståelse av domaren, vilket inte leder så långt. Det som händer är att filmteamet blir vittnen och dras in i processen och hjälper Maryam.

Kim manipulerar inte utan använder sin makt som vittne. Det är underbart att filmteamet blir delaktiga i processen och kan hjälpa denna kvinna mot en grym lagstiftning.

I sin första film, Pride of Place, som hon gjorde under sin tid på filmskolan i London, åker hon tillbaka till sin internatskola där utbildningen främst går ut på att bli goda hemmafruar. Hon berättar hur rädd hon var och att återvända till skolan återuppväckte många känslor från hennes tid på skolan och hon kunde känna igen sig i flickornas beteende.

Hon som filmare tar inte stor plats det känns nästan som om hon försöker gömma sig med kameran. Många scener är tagna bakifrån, många axlar och nackar. Det blir lite av en absurd känsla att komma in i denna slutna värld på skolan, hur rektorn under skolans regi behandlar eleverna med deras konservativa regler.

När denna film blev klar och rektorn såg den under filmfestvalen i London gick hon fram till Kim och sa att hon var klassförrädare. "Tack sa jag, det var det finaste någon sagt till mig". Därav namnet som betyder att du är stolt över din plats i samhället. Ett år senare stängdes skolan.

- Jag är underläge och jag bryr mig inte om vad auktoriteter tycker om vad jag gör. De har fortfarande makten.

Fotnot:
I senaste numret av filmkonst "Konsten att utplåna sig själv" har Sara Hultman intervjuat Kim i hennes trädgård i London och följt med henne till Palestina under en resa. Hennes senaste film Sisters in law vann pris i Cannes 2005 och kommer snart upp på biograferna. Läs mer om den här.