AND the winner is…

Filmklimatet i landet är blaskigare än vintern. För att skaffa sig ett alibi i cineastkretsar drog SF Bio igång projektet Smultronstället tillsammans med kulturministern. Ett projekt inom vars ramar de ”stora” filmskaparnas verk skulle visas. Där går nu mycket riktigt Zhang Yimou, Roy Andersson, Andrej Zvyagintsevs filmer. Visserligen är det bra att dessa filmares verk kan visas men det är synd att SF Bio inte vågar ta några kommersiella chanser överhuvudtaget.

Av kvalitetsfilmerna är det bara högbudgetprojekt av mycket etablerade filmare som får svensk premiär inom rimlig tid. Det var på håret att David Lynchs nya film Inland Empire överhuvudtaget visades medan Ken Loachs film It's a Free World... verkar ännu inte fått ett premiärdatum (kanske släpps den bara direkt på dvd?) Den som bodde i Malmö och ville se Vincent Paronnaud och Marjane Satrapis underbara animation Persepolis fick antingen gå på specialvisningar eller ta pågatåget till Lund. Lysande This is England fick premiär först 17 augusti, en dag efter att den haft premiär i Australien (!) och fyra månader (!!) efter premiären i London.

Den inhemska filmproduktionen har i vanlig ordning gått i stå. Två nyheter har dock skakat om. Dels var det premiären för Roy Anderssons Du levande - premiären för en svensk spelfilm som var – bra. Dels var det förstås Guds död. Ingmar Bergman avled 30 juli på Fårö, med landssorg som följd. Som väntat bedyrade alla Fårö-ikonen sin oförställda kärlek. Den enda som kunde höras tala ärligt och kritiskt om den Gamle på Fårö var Lars von Trier, annars lät hyllningskörerna så falskt att vattnet skar sig.

Helt säkert är att i Ingmar Bergman förlorade Sverige dels landets mest betydelsefulla filmregissör och dels Sveriges största hämsko för filmiskt nytänkande och utveckling.

Den bästa filmen på ovan nämnda festival var som vanligt inte svensk. Den tillhörde inte ens den västliga sfären. Det var inte Milos Formans Goya’s Ghost, trots den fenomenala draghjälp filmen fick när såväl regissören som den snillrike parhästen och manusförfattaren Jean-Claude Carrière var på plats i Göteborg. Goya’s Ghost fungerade annars som en skarpsinnig analogi och kritik av såväl Guantanamo som Abu Ghraib. Det var heller inte mexikanen Alfonso Cuarón Orozco lysande Children of Men, efter en roman av PD James. Bäst var istället Abderrahmane Sissakos Bamako. En kompromisslös, cool och musikalisk uppgörelse med världssystemet.

Årets bästa film är svår att kora. Mexiko är filmlandet som kickat Hollywoods rumpa med förra årets Babel, årets Pans Labyrint och tidigare nämnda Children of Men samt en rad andra kraftfulla, visuella och innehållsmättade verk. Någon har nämnt såväl Edgar Wrights satir Hot Fuzz som Robert Rodriguez Planet Terror, men de två senare har inte det som krävs – helt enkelt. För första gången är en svensk film Du levande med i diskussionen. Hade det inte varit för att Roy Anderssons förra film Sånger från andra våningen var bättre så kanske den kunde vunnit. Bästa tolkningar av två drottningar, en beige och en mycket färgstark, kallade Elizabeth stod världens bästa nu levande kvinnliga skådespelare, Helen Mirren för; här i Sverige visades först Stephen Frears The Queen (2006) om Elizabeth II, den följdes senare av tevedramat Elizabeth I av Tom Hooper (2005). Årets bästa film var Shane Meadows i>This is England, för att den är snygg, politisk och har ett fenomenalt soundtrack.

Årets sämsta film är lite lättare. Efter mycket övervägande har jag korat Robert Zemeckis pixel-animerade pekoral Beowulf till årets sämsta film. Kanske var det Angelina Jolies anakronistiska högklackade entré i ett 400-talets Danmark som avgjorde saken men framför allt var det för att den litterära förlagan (en absolut klassiker) strippats på allt poetiskt, filosofiskt och lärt innehåll för att förvandlas till en grisigt fascistoid poänglös actionfilm.

Den andra pixel-actionen i år är filmen 300 som måhända kan anses moraliskt och politiskt förkastlig men den var i vart fall var snygg. Det kan man inte beskylla Beowulf för. Martin Scorseses oscarsvinnare The Departed var en annan aspirant till priset för årets sämsta film, eftersom hela upplägget i bästa kulturimperialistiska stil var stulet från kinesiska Wai-keung Laus helt överlägsna Infernal Affairs (2002).

I kategorin årets bästa animation blir det desto svårare. Dels har vi vackra, smarta och poetiska Persepolis. Dels otippat coola Ratatouille, från Pixar studios som visade att de fortfarande tillhör världens bästa datoranimatörer. Länge verkade familjen Simpson kunna knipa titeln genom

David Silvermans The Simpsons Movie. Framåt slutet av året blandade sig också Hayao Miyazaki i striden med Kikis expressbud visserligen från 1989 (!!!), men som jag konstaterat tidigare, i svensk filmpolitik tar man inga risker. Hayao Miyazaki son Goro Miyazakis film, rasade vackra Gedo senki hade förresten premiär den 4 januari i år, med det engelska namnet Tales from Earthsea. Den har nått vårt filmiska u-land i expressfart, det tog bara två år för den att komma hit. Och vinnaren är Persepolis – inte så mycket för sin teknik som för sitt brillianta innehåll.

Årets dokumentär är en annan luring. Julian Temples musikfilm om Joe Strummer: The Future Is Unwritten vinner, den är årets bästa dokumentär. Men den får konkurrens av såväl Linda Hattendorfs The Cats of Mirikitani, Michael Moores Sicko samt James Longleys Iraq in Fragments. Ett tag verkade Ricki Sterns film om Darfur, The Devil Came on Horseback, kunna sälla sig till denna illustra skara men dokumentären var alltför enögd i sin analys.

Bland årets USA-amerikanska filmer finns American Gangster, inte för att Ridley Scott som regisserade, åstadkom mer ett hyfsat arbete - utan för alfahannarnas sammandrabbning - Denzel Washington och Russel Crowe. Med filmen Letters from Iwo Jima visade Clint Eastwood att han lämnat avgrundshögern och gått till tänkande filmregissör på allvar. Världens bästa pirat, till och med bättre än Johnny Depp, Errol Flynn och Beppe Wolgers, är Robert de Niro, som gör en oförglömlig insats i filmen Stardust av Matthew Vaughn. Inland Empire måste förstås nämnas och hade den bara varit en smula mindre Lynchig så skulle den vunnit. David Finchers Zodiac är en annan toppfilm. Årets bästa USA-amerikanska film blir trots allt ändå japanskspråkiga Letters from Iwo Jima.

Årets bästa europeiska film blir This is England i konkurrens med 28 weeks later som istället blir årets skräckfilm. Medan Guillermo del Toros Pans Labyrint blir året fantasy och snuvar titeln från Guldkompassen och Stardust. Turkiet må ursäkta, halva landet tillhör i vart fall Mellanöstern och de palestinska regissörer som brukar ta hem titeln bästa film från Mellanöstern har inte gjort film i år så därför tillfaller den Serdar Akars film Kurtlar vadisi – Irak, för ett spännande perspektivskifte på konflikten i Irak.

Så slutligen årets dvd-presentation. Monty Pythons Flying Cirkus – The Complete series står mot Twin Peaks - The Definitive Gold Box Edition (The Complete Series) och Svenska Stumfilmsklassiker. Alla de här presentationerna är fenomenala men jag är torsk på Monty Python och därför vinner den, så det så.

Jag avslutar med följande hedersomnämnande; årets tyska film: Auf der anderen Seite (Vid himlens utkant) av tysk-turkiska Fatih Aikin, årets roligaste danska komedi von Triers Direktören för det hele och årets svenska dvd-presentation: Jordbrosviten 1972-2006 av Rainer Hartleb.