Sea Shepherd – valarnas
egna pirater

Japan seglar i medvind på skendemokratins blodröda vågor och iskalla hav. I juni röstade en enkel majoritet av medlemsländerna i den internationella valjaktskommissionen (IWC) för ett upphävande av det tjugo år gamla förbudet mot kommersiell valjakt. Ett resultat som inte får en omedelbart praktisk betydelse, men som innebär en moralisk seger för den japanska delegationen.

Japan kan nu använda sig av omröstningen som ett politiskt vapen och kanske handlar det bara om en tidsfråga innan förbudet hamnar på historiens sophög, definitivt. För om så sker kommer världens äldsta och största däggdjur att hamna i en bok om historiska urdjur. Men oavsett den kommersiella jaktens legala vara beger sig nu Japan än en gång till Antarktis för att mörda ett tusental valar, varav en art är utrotningshotad.

Sea Shepherd rammar japanskt valfångstfartyg

Massakern av dessa försvaras med vetenskapliga syften trots att ett otal forskare hävdar det onödiga i dödandet. Det är dessutom välkänt att kommersiella syften hägrar bakom de så kallade vetenskapliga och att valköttet alltid hamnar på restauranger och supermarkets. Både regering och privata företag samarbetar i slakten och den legitimeras under starkt nationalistiska förtecken med en patriotisk retorik.

Japanska medier censurerar även relevanta fakta om valjaktsindustrin och desinformationen desarmerar effektivt alla eventuella nationella motstånd. Ännu en livsform kommer att utplånas från jordens oceaner och världen kommer sannolikt att blunda eller passivt se på. I alla fall om vi ska tala med historien, eller?

Sea Shepherd – utan kompromisser

Internationellt kommer kanske några att protestera, som det förväntas av megamaskinen Greenpeace. Men troligtvis är det bara ett fåtal som i verkligheten kommer att försöka stoppa den annalkande förintelsen, på riktigt. Sea Shepherd Conservation Society (SSCS) är förmodligen världens enda aktionsgrupp som tar valsjakten seriöst och avser att konfrontera den japanska valslaktsindustrin ute till havs.

Av somliga kallas de för sjörövare, havspirater eller rentav ekoterrorister. Enligt sig själva upprätthåller de internationella konventioner i sin kamp för att rädda haven och dess invånare från blodiga industrier. Det kontroversiella med Sea Shepherd är att de går längre än protester och den form av civil olydnad som Greenpeace praktiserar när de poserar i massmediernas opinionskänsliga värld.

Sea Shepherds flaggskepp Farley Mowat

Det här är en grupp som gör direkt aktion och inte kompromissar i kampen för att rädda liv. Med mål om att stoppa slakten av marina varelser i oceaner världen över har de sänkt tio valfångstfartyg och rammat flera därtill, men noteras bör att ingen någonsin har kommit till skada i deras aktioner.

Första styrman på ett av Sea Shepherds skepp som nu är på väg till Södra Oceanen för att förhindra valslakten är den svensk-amerikanske miljöaktivisten Peter Hammarstedt. Vid intervju strax innan avresan till ishavet förklarar han Sea Shepherds metoder och mål.

- Vi är en icke-våldsorganisation, och som jag ser det, om någon är på väg att ta livet av någon, så är det en icke-våldshandling att slå vapnet ur deras händer och oskadliggöra det. Att passivt se på är för mig att göra sig medskyldig till en våldsam handling.

Peter Hammarstedt

Ekologi och djurrätt

Sea Shepherds motiv är djurrättsliga och ekologiska, och ekonomiska sabotage har visat sig vara den mest framgångsrika metoden i kampen. De är utan tvekan den mest effektiva aktionsgruppen i sitt fält, som värderar liv före egendom, men ändå (eller just därför) rasar kritiken mot dem från alla håll. De fördöms även av dem som utger sig för att ha samma ambitioner om att stoppa blodbaden och förintelsen till havs.

Sea Shepherds kapten Paul Watson är en levande legend och en av grundarna till Greenpeace, ett faktum som NGO:n inte vill kännas vid idag. Inte heller Watson är särskilt imponerad av det byråkratiska monster som Greenpeace utvecklades till efter att samtliga av dess radikala grundare övergav organisationen för kampen.

Idag liknas Greenpeace vid en slags miljörörelses Wal-Mart i dessa aktivistiska sammanhang. Och kanske är det just i valjaktsfrågan som dispyten är som vassast mellan Sea Shepherd och Greenpeace, för ämnet lyfter fram kampens metoder i rampljuset genom att ställa ekologiskt motiverade sabotage (ecotage) mot spexiga kampanjer och opinionsfiske.

Utesluten ur Greenpeace

Frågan om metoder klyver itu miljö- och djurrättsrörelsen likt harpunen spetsar valen. Här i Sverige tar sig konflikten bisarra uttryck genom att Peter Hammarstedt har uteslutits från Greenpeace aktivistgrupp.

Den stora organisationen är mån om sin mediala bild och ryktet om att vara kompromiss- och förhandlingsbenägen inför näringsliv och myndigheter. För Kapten Watson och Sea Shepherds hängivna aktivister är däremot opinionsfrågorna och organisationens rykte av mindre vikt än oceanernas välbefinnande och de marina djurens liv.

Häri ligger en fundamental skillnad i såväl metoder som mål, vad som värderas och prioriteras. För Greenpeace har förstärkningen av organisationen blivit ett självändamål vilket föregår de syften som kommuniceras till bidragsgivare och stödmedlemmar, för Sea Shepherd är det tvärtom.

- När vi är ute på oceanen har vi bara en sak för ögonen, säger Hammarstedt, och det är att rädda liv. Allt annat är sekundärt. Diplomatins och förhandlingarnas tid är över, i det här fallet försvann den när Japan dubblade sin illegala kvot. Och när det är utrotningshotade arter som hamnar i skottgluggen är det inte längre läge att nöja sig med böner och protester.

Tillsammans med en internationell besättning av aktivister seglar Kapten Watson under svart dödskalleflagg på skepp där namnen på de fartyg som de har sänkt och rammat står skrivna längs svartmålade sidor. Sea Shepherds skepp är rustade med kanoner och är specialombyggda för ramning. De är inte bara ute för att ragga medlemmar eller göra reklam, utan menar verkligen allvar. Det här är en seriös kamp mot en dödsindustri, ett hänsynslöst maskineri som aktivt verkar för att utplåna en världens äldsta livsformer.

Kapten Watson med besättningen

En historisk tillbakablick

Människan har organiserat valfångster sedan åtminstone medeltiden då delar av valkroppen användes som föda, bränsle, smörjmedel, kläder, mediciner och även absurda produkter som parfymer och kosmetika. Mot slutet av medeltiden organiserade vissa länder hundratals valfångstskepp med tusentals arbetare i besättning. Och framåt 1900-talet började de utgöra en viktig råvarukälla för den industri som då brändes igång.

Med industrialismen blev valjakten allt mer aggressiv och runt 1930-talet dödades omkring 30 000 valar per år. Vissa valsläkten blev nästan utplånade och andra utrotades fullständigt, till exempel blåvalarna som decimerades till utrotningsnivån där de fortfarande ligger och vilar i osäkert ödesläge.

1931 klubbades de första skyddsåtgärderna för valar genom. Utrotningshotade arter blev skyddade och de första skyddszonerna skapades. 1946 grundades den internationella valfångstkommissionen (IWC), som avsågs att säkra valarnas bestånd, och 1985 förbjöd IWC den kommersiella valslakten. Ändå fortsatte det systematiska dödandet, huvudsakligen av japanska flottor och med forskning som förevändning.

Valjakten har gått till på olika sätt genom tiderna, tidigare var det vanligt med klassisk harpunering eller att man sköt harpuner med en mindre kanon. Idag fångas de med att man skjuter en granat med en fastkilad harpun mot dem. Granaten exploderar några decimeter inuti valens kropp, vilket oftast ger den en chock tills den dör. Grymheten i jakten är hjärtskärande och argumenten för såväl slakten som dess metoder saknar etik och logik.

Men Japans planer om att fortsätta är föga oväntad, mycket av landets nationella stolthet har kopplats till industrin. Och även om man ser till nationell suveränitet och kulturella rättigheter, så finns det andra perspektiv som går i polemik till det japanska resonemanget. Dessa perspektiv omfattar dels ett större ekologiskt sammanhang om den biologiska mångfaldens relevans, samt den etiska dimension som lyfter konflikten till en djurrättslig dimension.

Sea Shepherd agerar utifrån båda dessa perspektiv. Peter Hammarstedt belyser vikten av att valjakten inte tillåts reduceras till en nationalistisk eller kulturell fråga. Han menar att valar liksom alla djur bör erkännas för sitt egenvärde och unika existens.

- Om vi inte ens kan rädda valarna, vad är vi då förmögna till, frågar Hammarstedt retoriskt. Djur är levande och kännande varelser, inte varor!