De försvarade
Ungdomshuset

Foto: Olle Eriksson

Ungdomshuset har alltid varit en internationell angelägenhet. Först när byggnaden fungerade som ett Folkets Hus som vänsterkändisar som Rosa Luxemburg och Lenin besökte. Det var i denna byggnad som beslutet fattades att göra den 8 mars till den internationella kvinnodagen.

Många årtionden senare när kommunen tillät att det förvandlades till ett självstyrt kulturhus, hyste huset den välkända punkfestivalen K-Town och husets användare har anordnat konserter med alltifrån små, lokala artister till världsartister som Björk, Nick Cave, NOFX och Green Day.

Ungdomshuset då.

Men nu är huset rivet, efter idogt förarbete av Köpenhamns socialdemokratiska borgmästare. Kommunen hade dessförinnan sålt huset till den fundamentalistiska sekten Faderhuset, som såg Ungdomshuset som ett ondskans näste som måste förgöras. Sektledaren Ruth Evensen hade upprepade gånger berättat att Gud hade sagt åt henne att köpa och avveckla Ungdomshuset.

Ungdomshuset nu.

Kim, Dominic och Gabi vill inte hamna i fängelse. Med den kritiserade rättsprocessen efter toppmötesprotesterna i Göteborg 2001 i färskt minne ställer de hårda krav för att få bli intervjuade. Jag får inte spela in vårt samtal, inte berätta deras riktiga namn och inte heller skriva var eller hur vi träffades.

De försökte åtminstone

Trots att huset slutligen revs är de nöjda med att ha varit där och gjort motstånd mot rivningen.

- Det var en väldigt symbolisk och viktig byggnad. Inte bara för oss, utan för många andra runt om i Europa och för en massa köpenhamnare. Befriade ytor är alltid värda att försvara, men Ungdomshuset var extra viktigt, inte minst för sin historia, säger Dominic.

- Jag pratade med en kvinna i sextioårsåldern som var en av dem som lade blommor framför huset när det höll på att rivas. Hon hade många fina minnen från huset sedan den tiden när det var Folkets Hus, berättar Kim.

När det blev känt att polisen hade stormat och utrymt huset började folk vallfärda från hela Europa. Kim, Dominic och Gabi kastade sig i första bästa färdmedel.

- Jag hade hört att de hade skärpt bevakningen vid gränserna, mot folk som kom från Sverige, Tyskland och Norge. Så jag undvek Öresundsbron och åkte istället med en bil över Helsingborg-Helsingör och vi kunde köra ända fram, till ett par hundra meter från barrikaderna, säger Gabi.

- När vi kom fram hade en stöddemonstration precis blivit stoppad och attackerad av polis. Folk gjorde motstånd genom att bygga barrikader av lyktstolpar och all möjlig bråte som de sen satte eld på.

Stark solidaritet

De vittnar om en stark känsla av gemenskap mellan de människor som är med om en sådan här situation.

- Man känner sammanhållningen väldigt starkt med folk som man aldrig har sett förut. Solidariteten är extremt stark i sådana situationer, att se till att ingen kommer efter och blir gripen, säger Kim.

- Det var en sådan oväntad blandning av folk som var med i protesterna. De var i alla åldrar, även om de flesta var ganska unga. Om man tittade till höger så var det ett gäng araber, tittade man till vänster ett gäng punkare, åt ett annat håll "vanliga" danskar och så vidare. Alla blandade och med ett gemensamt intresse av att försvara huset.

Annan tradition i Danmark

Dominic berättar att det finns en kulturell skillnad mellan Sverige och Danmark när det gäller sociala protester.

- Hade det hänt i Sverige så hade det nog inte blivit samma uppslutning.

- Såna här protester har en helt annan tradition i Danmark. I Sverige är folk mer vana vid att tiga och lida, det är den svenska mentaliteten, inflikar Gabi.

- Så det var verkligen tur att det var i Köpenhamn som det hände och inte i Stockholm. Det var verkligen vem som helst som var med på demonstrationerna. Föräldrar med ungar, till exempel, säger Dominic.

- En kvinna som jag träffade i en park blev jättepeppad när hon hörde att vi var från Sverige och hade kommit för att hjälpa till. Hon sade att vi fick sova hos henne om vi ville.

- En snubbe vi sprang på i Christiania (en före detta fristad i Köpenhamn som kommunen nyligen har "normaliserat" och lagt beslag på makten över, Yelahs kommentar) sade, tack, tack så mycket för att ni ställer upp, säger Kim.

- Alla danskar vi träffade var positiva och trevliga mot oss. Jag träffade inte en enda som var otrevlig. Förutom poliserna då, förstås.

Yelah: Men hur stämmer detta ihop med att så många danskar uttalade sig kritiskt mot protesterna i olika medier under de här dagarna?

- Alltså, det fanns säkert folk som inte gillade det vi höll på med. Men jag träffade inte på dem, säger Kim.

- Nu när jag tänker efter så minns jag en som skrek och svor och hötte med näven åt oss från en balkong på sjätte, sjunde våningen när vi demonstrerade. Men från många andra balkonger hängde det banderoller med slagord för Ungdomshuset och på en balkong stod folk och hurrade och slängde konfetti över oss, berättar Dominic.

- Vi höll en gång på att bygga barrikader på en bakgata när det kom ut en medelålders kvinna från ett hus och skrek "nej, nej, inte här, hörni". Aj, tänkte jag. Nu blir det bråk. Men så pekade hon på en större gata och sade "inte här, utan där borta". Och det var ju faktiskt ett bättre ställe att bygga barrikad på, där gjorde den mycket större nytta, säger Gabi.

- Folk verkade vara ganska medvetna om att förstörelsen var ett svar, en reaktion på den situation som hade uppstått.

- Att kommunen hade sålt något som inte var deras, fyller Kim i.

Förstörelsen hade kunnat undvikas

Våldet och förstörelsen var något som Ungdomshusets anhängare egentligen inte ville ha, menar de. Det hade kunnat undvikas om kommunen hade låtit dem behålla huset eller erbjudit dem ett likvärdigt alternativ.

- Varje demonstration där polisen höll sig på avstånd gick fredligt till. Varenda en. Men de demonstrationer som polisen attackerade blev till kravaller och sedan till blockader och barrikader. Den mesta förstörelsen gick ut på att hålla polisen på avstånd. Väldigt många såg det sambandet, inte bara de som själva var med och demonstrerade, säger Kim.

- Men det var dåligt att media fokuserade så mycket på våldet, för det tog fokus från de viktiga frågorna. Folk från Ungdomshuset har försökt lösa den här frågan de senaste sju åren.

- Om polisen och politikerna hade valt en annan väg så hade våldet aldrig funnits där, säger Gabi.

- I stort sett alla jag pratade med var besvikna på politikerna. Hade de hållit sig till dialogen och letat upp ett likvärdigt hus så hade det inte blivit något våld. De jag pratade med var övertygade om att om de hade fört en dialog så hade det inte blivit kravaller, berättar Dominic.

- Men sen märkte vi samtidigt att media ibland var ganska försiktiga med att rapportera om kravallerna. De sade ibland att det var lugnt i Köpenhamn, så många skåningar stannade kvar hemma just de dagarna. Men vi som var där såg att det inte alls var lugnt på något sätt.

- Sen är det ganska löjligt att kalla folk som har rest dit för kravallturister. Jag menar, vi träffade folk där som hade rest dit från Spanien. Man åker inte över halva Europa bara för att kravalla, då kan man ju lika gärna bli fotbollshuligan, säger Gabi.

- De som åkte dit gjorde det på grund av en politisk och moralisk övertygelse. Ungefär som de svenskar som åkte och försvarade Finland under Vinterkriget. Att kalla oss för kravallturister är som att kalla dem för krigsturister.

- Ditresta människor som bara tyckte att det var kul att kravalla fanns det nog bara i polisleden, säger Dominic och skrattar till.