Riskfyllt kryperi för
stormakten

När anfallet mot Irak inleddes för drygt ett år sedan beskrev statsminister Göran Persson handlingen som ett brott mot folkrätten. Regeringens handlingar talar dock betydligt högre än dess ord.

I måndags tillkännagav exempelvis Saab Bofors att man förväntar stora beställningar från den amerikanska militären av pansarskottet AT4 CS, som man tidigare har levererat i mängder. Vapnet var så effektivt under Gulfkriget 1991, att det hamnade på tidskriften Times förstasida. Den svenska vapenexporten fortgår som om inget har hänt förutom en ökning av efterfrågan.

Hyckleriet slutar inte vid att tillåta vapenexport till krigförande länder. Det svenska försvaret hyrde inför kriget i hemlighet ut fyra av sina mest avancerade vapensystem, Arthursystem, som används för att lokalisera fientligt artilleri, till de brittiska angriparna.

- Arthur användes av våra styrkor i Irak. Det är helt korrekt, sade örlogskapten Mark Hankey, presstalesman för brittiska försvarsministeriet, till Sydsvenska Dagbladet i september förra året.

Mörkhyade svenskar görs rättslösa

Den oförmåga regeringen har visat till att kräva att den amerikanska regeringen friger eller presenterar bevis mot den svenske Guantánamofången Mehdi Muhammed Ghezali, som sitter fängslad sedan mer än två år tillbaka, är inte heller särskilt förvånande.

På hemmaplan såg man lydigt på när alla ekonomiska tillgångar för svensksomalierna Abdirisak Aden, Abdi Abdulaziz Ali och Ahmed Ali Yusaf frystes, efter flummiga terroranklagelser från USA, anklagelser som sedan 2001 inte på något sätt har förtydligats.

De numera krossade "bevisen" inför Irakkriget borde kanske ha kommit som en påminnelse om att man oftast kan lita på de amerikanska myndigheterna. Man kan lita på att de allt som oftast ljuger eller har fel. Väckarklockan biter dock inte på den svenska regeringen.

I veckan grep Säkerhetspolisen, Säpo, fyra misstänkta terrorister i Malmö och Stockholm. Enligt uppgifter till Aftonbladet misstänks männen ha stött den militanta irakiska motståndsrörelsen mot den USA-ledda ockupationen.

Terrorister? Säkert som massförstörelsevapen. Frågan är vilken praktisk nytta motståndskrigare i ett sönderbombat land skulle ha av en 35-årig före detta pizzabagare på andra sidan jordklotet, som enligt tidningen var en av de gripna.

Blodspengarna lockar

Men om det nu trots allt vore sant, varför stödjer man då just dem som enligt regeringens uttalanden utkämpar ett olagligt krig? Varför griper man inte i stället USA-tjänstemän och deras svenska medlöpare?

Det handlar förstås om ekonomin. Man vill ligga så bra till som möjligt när krigsbytet ska delas. Som Göran Persson sade i en lördagsintervju med Ekot strax innan kriget när han fortfarande trodde att FN skulle stå bakom angreppet:

- Ett stort krig i betydelsen massivt tillslag, men kort, då kan det ha en väldigt positiv effekt, i meningen att man både får något slags bättre ordning i Irak och ger ett slags klartecken till världen i övrigt att vi kan börja arbeta normalt igen. Då kan det få samma effekt som efter Kuwait, en uppgång i konjuktur och allt sådant.

Tankarna går lätt tillbaka till ett annat anfallskrig som en svensk, socialdemokratiskt ledd regering indirekt men aktivt stödde, och åtminstone delvis av ekonomiska skäl. I början av Andra Världskriget tillät regeringen export av svensk järnmalm till tyska vapenfabriker. Svenskar som skulle kunna samarbeta med stormaktens fiender sattes i arbetsläger i orter som Sveg, Storsien och Öxnered. Om detta må ni berätta.

Och även den tidens motståndskämpar kallades terrorister. En viktig skillnad mellan det anfallskriget och dagens är att det då fanns ett fegt svepskäl att stödja anfallaren. Då fanns risken att stormakten även skulle invadera och ockupera Sverige.

Större risk att lyda stormakten

Något sådant fegt svepskäl finns inte idag. Det är inte särskilt troligt att USA-koalitionen skulle invadera Sverige även om regeringen mot all förmodan skulle ryta ifrån, stoppa vapenexporten till anfallande länder, skicka hem deras diplomater och verka för en ekonomisk bojkott av länderna.

Tvärtom finns det en risk att dagens kryperi för och medbrottslighet med stormakten kan reta upp just de krafter som ligger bakom terrordåden i bland annat Spanien och USA.

Den socialdemokratiska vanan att slicka uppåt och sparka nedåt har den här gången inte bara inneburit ett oförlåtligt svek mot irakierna och de rättslösa mörkhyade svenskarna. Det har även ökat risken för terrordåd mot alla andra, inklusive regimtrogna, bleka svennar.