Iran och Syrien i
riskzonen

Anledningarna till att dessa två länder befinner sig i riskzonen för en kommande amerikansk intervention är av varierande grad men följer en gemensam nämnare. De är båda öppet kritiska mot USA:s sätt att strukturera världsordningen och de är tillräckligt starka rent ekonomiskt och militärt (det senare gäller framförallt Iran) för att kunna sätta kraft bakom sitt hårdföra fördömande.

En annan gemensam nämnare är deras förståelse för och stöd till den libanesiska befrielsegerillan Hizbollah. Anledning nog för Washingtons mer israelvänliga hökar att dra in länderna i sitt "krig mot terrorismen". Rent faktiskt skulle argumentet fungera. Hizbollah har pekats ut av USA som en terroristorganisation, och Syrien och Iran, och Libanon i allra högsta grad, är gruppens ekonomiska, militära och politiska grundare. USA skull kunna hävda att länderna stödjer terrorverksamhet och därmed utgör ett hot mot världsfreden.

Att Hizbollah å andra sidan är en befrielserörelse född under israelisk ockupation och med en långt mer utvecklad social bas än dess väpnade gren tycks ha undgått Pentagons analytiker. Att det är USA som är det egentliga hotet mot världsfreden är en annan parentes som bör tas i beaktning. Men så är det ju inte varken Iran, Syrien eller Hizbollah som läger upp riktlinjerna för den rådande världsordningen.

Infekterat förhållande

Syrien har egentligen alltid haft ett infekterat förhållande till maktblocket i väst. Ockuperat och styrt av Frankrike efter första världskriget då landet revolterade och för en kort tid under 20-talet skapade sin första konstitution och därmed lade grunden för sin egen legitima identitet. När Frankrike lämnade Syrien, och landet drogs med i det fatala nederlaget som följde på arabvärldens halvhjärtade försök att befria Palestina, började Syrien allt mer vända sig mot öst i skydd för ett alltmer aggressivt och militaristiskt Israel. Sovjet tog till sig Syrien och uppmuntrade under hela 50- och 60-talet dess nationalistiskt inspirerade allians med Nassers Egypten. Landet har alltid varit en eftertänksam men evigt svuren fiende till Israel, det enda landet som vägrat skriva under ett övertäckande fredsföredrag och som fortfarande menar att Israel måste återlämna de sedan sexdagarskriget ockuperade Golanhöjderna.

Syrien led även stora förluster under Libanons inbördeskrig då man stationerade tusentals soldater i landet för att dämpa stridigheterna. När sedan Israel invaderade Libanon (med syfte att krossa den palestinska gerillarörelsen) 1978 men framförallt 1982 valde man även att attackera syriska pansar- och soldatdivisioner samt med USA:s fulla stöd flygbomba sovjetbyggda radar- och missilanläggningar som flyttats fram till gränsen. Israel och Syrien utkämpade även flera luftstrider där de amerikanskbyggda stridsflygplanen vann en överlägsen seger över sina motståndare i öst.

Innestående blodshämnd

USA har alltid anklagat Syrien för att indirekt stödja Hizbollahs befrielsekrig i södra Libanon. För några månader sedan talades det i Bushadministrationen om att man hade en innestående blodshämnd gentemot den libanesiska gerillan och syftade på bombningarna av de amerikanska och franska marinhögkvarteren i Libanon under inbördeskriget. Frågan är hur långt USA är berett att gå i sin taktfasta kamp mot "terrorismens hantlangare". Det hade varit betydligt enklare att påvisa Syriens relation med Hizbollah än de tafatta försöken till påståenden om al-Qaidas lierande med regimen i Bagdad. Men å andra sidan utgör Hizbollah en bra mycket svårare utmaning när det kommer till propagandistisk trovärdighet, västvärlden måste ju trots att luras till att tro på lögnerna om hur skolundervisning och sjukhusverksamhet i södra Libanon egentligen är Syrisk- och Iransk-finansierad terrorverksamhet.

Iran står på tur

Iran är antagligen det land som efter att en ockupationsregim i Irak installerats kan komma att hamna i USA:s sikte. Mycket på grund av att landet tillsammans med Syrien utgör det enda, marginella, hotet mot ett helt kontrollerat amerikanskt Mellanöstern. Men Iran utgör inget hot mot världsfreden utan strävar allt mer efter att inlemmas i västliga normer. Det pågår en generationsrevolution i Iran som med tid och stöd kan stjälpa det gamla Iran över ända. Om USA verkligen strävade efter världsfred som man så vackert talar om borde man istället uppmuntra de enorma påtryckningar som redan existerar i landet. Men istället väljer man att tala om hotet av massförstörelsevapen, finansiering av terrorverksamhet och fundamentalistiska strömningar.

Jag förstår den amerikanska lockelsen av ett Mellanöstern designat med hjälp av militäranalytiker och oljebolagens styrelseprotokoll. Den törstande viljan att omstrukturera ett land med vapenmakt som så sakta håller på att omstrukturera sig själv med hjälp av insikt och jämlikhet. I slutändan kvarstår endast ett rasistiskt kolonialtänkande lett av ett kulturellt förakt för allt och alla som inte infaller i den påtvingade världsordningen.

Shahen och den islamska revolutionen

Irans historia är lika värdefull som vilket annat land som helst med betydande mängder olja när man ska förstå det geopolitiska tänkandet som styr dagens amerikanska administration. Landet leddes av en nationalistiskt inspirerad regim som likt Irak och Egypten valde att nationalisera Irans enda ordentligt vinstgivande tillgång: oljan. USA svarade med en CIA-stödd kupp 1955 som förde Shahen Mohammad Reza Pahlavi till makten. Under 14 år styrdes landet med järnhand samtidigt som amerikanska och israeliska vapen pumpades in för att försäkra sig om att den rådande ordningen vidhölls och att det allt mer synliga upprorsmönstret hölls nere. Israel, Iran och Turkiet fungerade under andra halvan av 50-talet och stora delar av 60-talet som en enhetlig allians som USA blev mer och mer engagerad i.

Det inhemska trycket blev dock för starkt och diktaturen föll 1979 genom en folkligt förankrad revolution. Maktkampen som uppstod efter övertagandet vanns av Ayatollah Ruhollah Khomeini som återvänt från sin exil i Frankrike. Den islamska revolutionen blev en inspirerande händelse för arabvärldens muslimer som genom generationer tvingats betrakta hur stormakterna godtyckligt delat regionens rikedomar mellan sig. USA:s strategiska svar blev att förmå Irak att anfalla Iran.

Det hela lyckades och kriget rasade under hela 80-talet. När Iran genom massiva stormningar började återvinna förlorad mark och var på väg att besegra Saddam Husseins Irak svarade amerikansk militär med att ge sig in i kriget på Iraks sida. De både länderna slöt fred efter nära tio års krigande och de faktiska konsekvenserna stod bara att finna i nära två miljoner döda och de båda ländernas sönderslitna ekonomi.