Israel format för
stormakternas syften

När det Osmanska riket föll samman i samband med första världskriget blev Palestina ett brittiskt mandat utfärdat av världssamfundet. Genom Balfour-deklarationen 1917 gav det brittiska imperiet sitt tysta godkännande till ett judiskt nationalhem i Palestina. Fler och fler judiska immigranter anlände till det "förlovade landet" och de redan spända motsättningarna exploderade snart i ett inbördeskrig riktat mot det brittiska mandatet och de judiska nybyggarna. Britterna lyckades krossa det väpnade motståndet med vapenmakt samtidigt som man dämpade den sociala oron med ett vitpapper där man lovade minskad judisk immigration samt jordavsättningar till de palestinska bönderna.

Andra världskriget kom och med det den fruktansvärda sanningen om förintelsen av judar i nazisternas koncentrationsläger. USA:s och Europas svek skulle tonas ner och man beslöt sig för en delningsplan av landet Palestina. Innan delningen ägde judiska nybyggare mindre än en tiondel av landets markareal, när processen avslutats var hälften av Palestina tillägnat det judiska folkets fortlevnad. Arabstaterna svarade med ett symboliskt "befrielsekrig" (efter det att den Israeliska staten utropats14 maj 1948) av Palestina men som den judiska staten med hjälp av brittiska vapen lyckades övervinna och förvandla till ett "självständighetskrig".

Tre generationer flyktingar

Under kriget förekom en systematisk utrensning av det palestinska folket som råkat bo på den mark som tilldelats landet Israel. Nära 800 000 palestinska flyktingar placerades i omkringliggande länder, framförallt Libanon och Jordanien. Ett öde som de fortfarande är dömda att genomleva. Tillsammans med flyktingar ifrån sexdagarskriget 1967 bor nu tre generationer palestinska flyktingar under miserabla förhållanden.

I och med delningen och kriget 1948 så hamnade Gazaremsan under egyptisk kontroll medan Västbanken styrdes av Jordanien. Det var inte förrän efter sexdagarskriget 1967 när Israel ockuperade Gazaremsan, Västbanken, Golanhöjderna samt Sinaihalvön (sistnämnda återlämnades till Egypten medan de palestinska och syriska områdena fortfarande står under israelisk kontroll) som arabvärlden medgav palestinierna rätten till ett eget land och utsåg PLO som dess rättmäktiga språkrör.

Situationen i de ockuperade områdena har allt mer förvärrats under en söndersliten och moraliskt förtvinad ockupation som nu börjat på trettiosjätte året. Israel har återtagit kontrollen av det palestinska "självstyret" som genom en fasadliknande "fredsprocess" under mitten av 90-talet tilldelats ett krigshärjat och korrumperat PLO. Det senaste palestinska upproret, al-aqsaintifadan, har skördat nära 3 000 palestinska liv i en konflikt som är statligt sanktionerad av Israel och ekonomiskt beroende av den amerikanska administrationen.

Format för stormakternas syften

Det är svårt att se någon positiv vändning i den eskalerade situationen. Israels befolkning har återvalt Ariel Sharon till makten, som är en garant för fortsatt aggression. För det palestinska folket borde det betraktas som att den israeliska befolkningen svikit sin plikt som civila invånare med moraliskt ansvar. Ett folk som återväljer en regering fast beslutsam i sin öppet rasistiska anfallspolitik har avsagt sig sin rätt som oskyldiga civila. När en palestinsk självmordsbombare briserar sin dödliga hopplöshet har Israel förvanskat sin sista humana förpliktelse.

Israels historia är en fabricerad överlevnadskamp mot en aggressiv och överlägsen arabisk omgivning. Vad som egentligen har utspelat sig sedan statens födelse för snart 55 år sedan är en enträgen kamp av de olika stormakterna att forma Israel för sina politiska syften. Israel å andra sidan har hela tiden insett vikten av och strävat efter amerikanskt och europeiskt stöd i sin aggressiva expansionspolitik för att ena sitt historiskt religiösa millennieminne med den reella verklighet de själva kallar "Eretz Israel".

Legitimerad ockupationsmakt

Man kan urskilja åtminstone fem betydande händelser som sammanlänkat USA med Israel. De har alla haft som konsekvens att de amerikanska administrationerna insett betydelsen av en icke-arabisk lydstat i Mellanöstern. En lydstat rustad till bristningsgränsen alltid redo att gå i bräschen när storebror kallar. Vändpunkten för USA:s del kom när Israel med nytillverkad amerikansk vapenarsenal besegrade arabvärldens samlade militärmakt. Israel demonstrerade sin militära överlägsenhet och vann därmed USA:s gunst. I och med oktoberkriget 1973 då Israel anfölls av Egypten och Syrien men återigen segrade, samt de påföljande oljeblockaderna av OPEC fick USA:s sista strategiska osäkerhet att vända till total övertygelse. Det var genom Israel och en rad mindre viktiga lydstater som USA skulle säkra regionens olja.

När Israel sedan invaderar Libanon 1982 i sin jakt på palestinsk identitet sker det med USA:s goda minne och Beirut flygbombas ostört under nära tre månader. Nära 18 000 civila beräknas ha omkommit under de heta månaderna juni och juli. FN och världssamfundet svarade med en rad fördömande resolutioner som alla bemöttes med amerikanska veton. Israel hade uppnått sin legitima rätt som ockupationsmakt och våldsutövare.

När sedan den palestinska intifadan kanaliserade all vrede och hopplöshet i en samordnad ansträngning att befria sig ifrån ockupationen så valde USA att fortsätta använda sin oinskränkta vetomakt och därmed försäkra Israel om att omvärlden aldrig skulle ingripa på palestiniernas sida. Under 90-talet stöptes den dödfödda "fredsprocessen" mellan Israel och ett nu erkänt Palestinskt styre, vad som inte framgick av den omskrivna och hyllade processen var att Israel stärkte sin rätt på Gazaremsan och Västbanken samtidigt som man gav sken av att föra en generös avsägningspolitik. Bosättningspolitiken fortsatte i oförminskad styrka och för vart år av "stabilitet" och "hoppfulla lösningar" utökade Israel sin närvaro på Västbanken med en rad militära och civila byggnadsprojekt.