Vänsterns behov av en
Kalle Anka värld

Det sägs, med all rätt, att sanningen är krigets första offer. Det är möjligt att behovet att förenkla är den främsta orsaken till detta. Lusten att förenkla är ofta ett medvetet bruk av modifierade sanningar som ett skarpt vapen mot fienden: något som illustreras varje dag under det pågående bombkriget mot Jugoslavien i CNN, Euronews och i amerikansk såväl som europeisk press. Exempelvis är oenigheten i rapporterna om förstörda mål rätt förvirrande: Nato talar om bombattacker som riktas till största delen mot militära mål: serberna om en raserad infrastruktur; 13 förstörda sjukhus; 150 skolor; 10 Tv-sändare och så vidare.

USA medger inga attacker mot skolor eller sjukhus men bombningarnas strategiska funktion; att förstöra landets infrastruktur är ett uttalat mål, enligt Svenska Dagbladet (18 april). Amerikanska och Europeiska dissidenter som hävdar det orättfärdiga i att bomba ett land tillbaka till stenåldern körs över, trots detta är motståndet mot kriget relativt stort: det amerikanska mediebolaget MSNBC har genomfört en undersökning via Internet; i en population på 31544 tillfrågade; menade 46 procent att USA och Nato inte ska blanda sig i interna konflikter medan 48 procent menade att Natos inblandning i Kosova var godkänd, 6 procent var inte säkra (16 april). Nato lyckas bra med att manipulera verkligheten och stödet för USA/Natos inblandning har ökat. Västmedia har konsekvent demoniserat serberna. Det har inte gått en dag då det inte rapporterats om fortsatta serbiska illdåd. Detta får motivera Natos "misstag"; att bomba kolonner av flyende albaner och serber.

Nato skapar i sina förenklingar en Kalle Anka värld där det är meningen att vi ska tugga och svälja de bilder på "intelligenta vapen" vilka har visats snart en månad på Natos dagliga presskonferens klockan 1510 på Euronews i TV. I Natos värld är serberna Björnbusarna, Milosovic - Magica de Hex och de själv: Kalle Anka och Knattarna.

Vänsterns reaktion, att sluta tro på de som sägs i media, är i sammanhanget är mycket förståelig, man kan inte lita på någon som skapar en egen värld; men deras reaktion, att skapa en egen svartvit värld, är inte försvarlig. Vänstern (som Zmagazine, Folket i Bild och Proletären) har nämligen, i ett försök att ge en annan bild än den offentliga, skapat en spegelvänd Kalle Anka värld: retoriken i motangreppet, riktad mot borgerlig press, har varit ohederlig: och i samma mån som i den borgerliga pressen baserad på förenklingar och bodycounting. Det webbaserade nyhetsutskicket Labor art and Mural Projekt slår det mesta: anledningen till att bombkriget är fel, menar man, är att Milosovic bara mördar 2000 personer om året vilket inte är lika mycket som dör i Rwanda eller i Östtimor, och det är därför inte motiverat med utländsk intervention (31 mars). Paradexemplet i groteska förenklingar, är inte från Kosovakriget utan från Bosnienkriget, men det skulle likaväl kunna vara ett alldeles färskt exempel på den maoistiska logik som uttrycks i Folket i Bild/kulturfront: författaren Erik Wijk gör analogin med "Kriget i forna Sverige" där Sven Olle i Sjöbo, får symbolisera Alija Izetbegovic (eller Ibrahim Rugova?), som leder Skånes (Bosniens- eller Kosovas) utbrytning ur en fredlig och friktionsfri samvaro med Sverige (Jugoslavien) vilket ska återspegla den Bosniska (Kosova-) konfliktens huvuddrag (Wijk 1999).

Lika lite kontakt med den historiska och sociala verkligheten finns, vilket är mer förståligt, naturligtvis på andra sidan Atlanten. Logiken i såväl höger som vänster pressen utgår från att USA är alltings mått. Vänsterskribenterna utgår från att oppositionen är lika fri i resten av världen som i USA och att det är möjligt att genom en fredlig lösning komma ur kriget, i det nuvarande läget. Problemet med resonemanget; är att oppositionen i Jugoslavien inte finns. Massmedierna i Serbien är antingen stängda: som Vreme och Radio B92 eller medlöpare åt regimen. Journalister som försöker avslöja sanningar fängslas eller får plikta med sitt liv.

Serbiens behandling av massmedia

Slavko Curuvija, chefsredaktör på tidningen Dveni Telegraf, protesterade mot Slobodan Milosevic regim. Han blottlade en skandal i vilken Jugoslaviens Förenade Vänster var inblandad. Jugoslaviens Förenade Vänster (JUL) är ett "parti" som består av intellektuella från les ancient regime; gammelkommunister, militärer och underrättelsefolk; partiets ledare heter Mijiana "Mira" Markovic och är president Slobodan Milosovic fru.

Curuvijas skandalblottläggning var en ödesdiger handling. Han dömdes till fem månaders fängelsestraff enligt en drakonisk lag om informationsspridning.

Fängelsestraffet verkställdes aldrig. Curuvija avrättades istället, söndagen 11 april. Han sköts ned av maskerade ungdomar framför sitt hus. Curuvija träffades i ryggen av åtskilliga kulor; varpå ungdomarna misshandlade hans fru, historikern Branka Prpa. International war and peace reports journalist, Anthony Borden noterade att; "/ungdomarna/ lämnade 17 tomma ammunitions magasin, och en vidsträckt känsla av ångest över hela Belgrad, efter sig". Resultatet av denna slags politiska mord är naturligtvis katastrofalt. Dveni Telegraf är en tidning som står Milosovic nära och Belgrads människorättsorganisationer menade att mordet var "ett meddelande till de personer i den inre cirkeln som möjligen vill samansvärja sig mot Milosovic - nu skakar de av rädsla" (Balkan Crises Report, 14 april). Belgrad har genom mordet på Curuvija visat att serberna är beredda att gå precis hur långt som helst för att tysta pressen och därigenom kväsa varje embryo opposition.

Den serbiska oppositionen

Den serbiska oppositionen består av Mijiana Markovics (presidentens lojala fru) parti; Jugoslavien Förenade Vänster (JUL): Vuk Draskovic i det Serbiska Förnyelse Partiet (SPO); Vojislav Seselj i det Radikala Serbiska Partiet (SRS) och Zoran Djindjic i det Demokratiska Partiet (DS).

JUL är uppenbart Milosovics (SPS, Serbiens Socialist Parti) stöd parti, det är självevident.

Seselj (vice premiärminister i nuvarande regering) tillhör den jugoslaviska högern: han var aktiv i de paramilitära grupperna (Chetnics) under det Bosniska kriget och tillhör samma rövarband ännu. Hans parti, SRS kan beskrivas som en kombilösning; politiskt parti och mördargäng i ett.

Draskovic parti har köpts över i koalition med SPS genom ett anbud att dela makten med Milosovic, han fann sig väl tillrätta i en mindre inflytelserik position i delstatsledningen. Samma deal med djävulen gjorde Zoran Djindjic vars parti tidigare setts som ett Centerparti.

Den icke parlamentariska oppositionen regleras med drakonisk lagstiftning och våld (ICG analysis, 15 mars).

Kvarstår då Montenegros president Milo Djukanovic: han är ledare för en delstat som ständigt opponerar sig mot centralregeringen. Djukanovic har till exempel inte utlyst undantagstillstånd i delstaten: trots att Nato bombar serbiska mål på montenegrinskt territorium. Delstaten Montenegro kommer dock troligtvis att begära utträde ur federationen så snart Milosevic lämnat Kosova. Jag tippar att Serbien då angriper Montenegro och det fjärde kriget på Balkan Milosovic orsakar är ett faktum.

Krigen och oppositionen

Krig är A och O för Milosevic position då de flesta bedömmare karraktariserar honom som en maktpolitiker.

Så länge Serbien utkämpar krig kan landet tillämpa undantagstillstånd, undantagtillståndet regleras internationellt i Folkrätten och ger den krigförande parten rätt att inskränka de Mänskliga rättigheterna. De Mänskliga rättigheterna kan dock bara inskränkas till ett minimum, vissa rättigheter är staterna under alla omständigheter tvungna att tillgodose, till exempel rätten till liv, skydd mot tortyr och omänsklig behandling, förbud mot slaveri och retroaktiv strafflagstiftning (Röda Korset 1999). Undantagstillståndet gör dock att man kan begränsa mötesfriheten och yttrandefriheten. Milosovic politik, att ständigt och jämt bedriva krig gör att han med undantagslagarnas skydd med järnhand kan krossa varje embryo till opposition, helt lagligt (Nåja, övergreppen mot de mänskliga rättigheterna är oräkneliga).

Milosovic startar inga krig mot andra länder. Det vore ett brott mot FN-stadgan. Han åberopar sig istället på suveränitets principen; han är ledare för en folkrättsligt bestämd suverän nation, det vill säga han är statschef för det federativa statsbildningen Jugoslavien vilket inkluderar områdena: Kosova, Sandzak, Vojvodina och delstarena Serbien och Montenegro. Han anses leda:

1. ett folk,
2. ett territorium och
3. han är chef för en regering som utövar kontroll över territoriet och dess befolkning.

Milosovic istället ett lagligt (?) krig mot de delstater som ryms inom federationen, detta inbördeskrig, är inte förbjudet i internationell rätt: det är däremot angreppskrig mot annan suverän stat enligt FN-stadgans andra artikel:

Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annans stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål [cit. Ur Röda Korset 1999]

Artikeln reglerar förhållandet, som synes, mellan stater och inte inom dem. Milosovic kan och och är tvungen att föra krig inom sin egen nation, tillexempel efter Kosova; mot Vojvodina, Montenegro och Sandzak. Han blir tvungen till detta därför att så snart fred bryter ut, kan han inte längre utlysa undantagstillstånd. Det resulterar i att han inte längre kan reglera oppositionen lika hårt och därför hotas han från alla håll inom sitt eget Serbien.

FN-stadgans huvudprincip är nonintervention (se Chomsky), men det håller på att utvecklas en princip om nödvärn i särskillda fall, även vid interna konflikter: exempelvis var Julius Nyereres angrepp mot Idi Amins Uganda ett fall där ingen kan bestrida Tanzanias rätt till humanitär intervention: Idi Amins beteende rubbade säkerheten i hela central afrika, hans mord på sitt eget folk var synnerligen brutalt. I likhet med Milosovic var Amins kontroll av den inhemska oppositionen total när Nyereres stridsvagnar rullade över gränsen. Sammanfattande anmärkningar:

Jag menar att, som delar av vänstern, hävda att humanitär intervention i Jugoslavien i princip, är en felaktig åtgärd är problematisk; därför att, om diplomati och förhandlingar ska vara möjliga måste det finnas någon att förhandla med; en president som inte vill föra krig eller en opposition tillräckligt stark för att kunna ta och förvalta makten. Någon sådan finns inte i Serbien. Rätten till humanitär intervention är dock inte USAs rätt, en intervention bör vara en FN- eller Europeisk angelägenhet, som Ugandas sak var ett annat afrikanskt lands, Tanzanias. USAs militär ska inte blanda sig i några angelägenheter överhuvudtaget, anledningen är den professorn i lingvistik på MIT i Boston, Noam Chomsky påpekar:

Rätten till humanitär intervention, om den existerar, förutsätter att den intervenerande handlar i "god tro", och att den föresatsen inte är baserad på retorik utan på antecedentia: speciellt deras hörsamhet för principerna i internationell rätt, världsdomstolens beslut, och så vidare / någon sådan antecedentia är det i USAs fall svårt att finna

Vänstern springer förnärvarande Milosovic ärende: genom att de betonar noninterventionssprincipen: den princip varpå Milosovic fascistiska diktatur vilar; att Milosovic regim är fascistiskt borde vara uppenbart för var och en: det har inte gått en dag den senaste månaden utan bilder som föreställer människor på flykt undan massakrer och etniskrensning, och det är sällsynt groteskt att Milosovicregimen släpper loss de kriminella paramilitäragrupperna i Kosova under ledning av bland annat Seselj (ur den serbiska oppositionen) och Arkan. Detta slags rövarband fortsätter den etniska rensningen, som centralregeringen påbörjade, genom att använda systematiska våldtäkter som politisk metod.

Tidigare fall som registrerats av systematisk våldtäkt är absolut hårresande, systematiska våldtäkter är vanligen något paramilitära grupper ägnar sig åt (den som är intesserad bör läsa: The ethnic cleansing of Bosnia-Herzegovina (1992) eller Karin Schultz: Kön och kanon (1992)); de första rapporterna om serbiskt återupptagande av denna fruktansvärda praxis har just kommit (Kosova Crisis Center 13 april).

Sidaorganisationen Kvinna till Kvinna har precis skickat i väg specialister för att hanskas med de första offren.

Noninterventionsprincipen och Suveränitetsprincipen är de priciper med vilken Milosovicregimen kan hålla sig fast vid makten, enligt folkrätten, helt lagligt. Principen om nonintervention stöds av (delar av-)vänstern. Bland annat får Principen stöd i ett uttalande, under rubriken, Stöd Jugoslaviens motstånd!, i Arbetaren (14.99), där dels bokstavsvänstern (jo, de finns ännu) och dels kommunist/nationella gerillor undertecknat. Kraven uttalandet ställer är riktade mot NATO och inte alls mot Serbien:

/de kräver/ att den svenska regeringen fördömer Natos aggression och verkar för att bombanfallen omedelbart inställs. /De uppmanar/ alla som bor i Sverige att resa sig och reagera mot USA-Nato- och EU-imperialismen

/och avslutar allihopa på traditionellt sätt/ NATO OCH USA UT UR BALKAN

Vad värre är; Syndikalistiska Ungdoms Förbundets medlemsmöte i Lund, den 25 mars, tog ett än mer proserbiskt uttalande, under rubriken Motstånd mot Nato!. Förutom att man argumenterar helt enligt noninterventionsprincipen, nämner man inte ens Kosova vid namn: precis som om Milosovic folkrensningar och kriget mot UCK inte skulle ha ägt rum, eller åtminstone inte har med saken att göra (Ibid.).

Vänstern argumenterar naturligtvis främst med hjärtat. USAs oförmåga att handskas med kurdernas situation i Turkiet, deras mineringar i Laos och Cambodja, deras omoraliska och grymma krig i Vietnam och så vidare, resulterar i slutsatsen att USAs utrikespolitik är skurkaktig. Denna slutsats är ganska plausibel. Vänsterns indirekta slutsats; att Milosovic är Kalle Anka, Chetniks knattarna och Nato/USA Björnbusarna är det inte.

Summan är att vänstern, på båda sidorna Atlanten, gör i sina grava förenklingar självmål: genom att vidmakthålla en nyanserad bild av den pågående konflikten skulle man vinna i trovärdighet gentemot borgerliga media, även om retoriken tunnades ut. Retoriska poänger är dock inte lika värdefulla som människoliv och kan väpnade konflikter undvikas genom att vänstern tvingade väst att se verkligheten: vore nyansering i stället för slagordsretorik väl värt priset.