Folkföraktet har många
ansikten

En rörelse i riktning mot en mer direkt form av demokrati är farligt för samhället. Det skulle innebära ett system där de ekonomiskt starka grupperna samt de som skriker högst och mest vinner politisk terräng. Så brukar argumenten låta de gånger alternativ till den etablerade representativa demokratin diskuteras. (Senast i en debatt på Nerikes Allehandas ledarsida, vilket Yelah rapporterade om 2005-02-13.)

Det är mycket märkliga argument. Den största förtjänsten hos en beslutsstruktur som är mer direkt demokratisk, det vill säga, som inkluderar ett mycket större antal människor i beslutsfattandet och därmed i kontrollen över samhället, är att den myndiggör folket. Den skapar en politisk kultur där varje vuxen person anses vara kapabel att ta ansvar och fatta beslut som rör sitt eget och andras liv.

Demokrati betyder per definition folkstyre. Det är viktigt att komma ihåg att politisk representation med obundna mandat bara är en av de innebörder som sorterar under denna etikett. I det senare fallet - som på ett eller annat sätt utgör grunden för alla liberaldemokratiska system - finns en inneboende logik som resulterar i ständiga övertramp mot folkstyret.

Obundna mandat möjliggör en ansvarslös politikerroll i relationen till väljarna. Självfallet kan det tyckas rimligt att den politiske representanten försöker genomföra sina löften, om inte annat för att även nästföljande fyra år säkra sin försörjning.

Men det finns inget måste, det finns ingen princip som tar ifrån politikern beslutsprivilegierna i de fall denne går på tvärs med partiprogram, löften och väljare.

Ett annat problem med den representativa demokratin är den partipolitiska kulturen och vad den gör mot väljarna. Med en envishet som kunde få en fanatisk fotbollssupporter avundssjuk håller människor många gånger fast vid sina "favoriter" oavsett deras historia, resultat eller förändringar av spelsystemet.

En person som tvärsäkert identifierar sig som liberal kan då av ren slentrian fortsätta att rösta på "sitt" parti trots en numer rasistisk dagordning, vilken inte stämmer överens med den liberala ideologins grundvalar. Och en politiker som säger sig företräda den svenska arbetarklassen kan då gå i bräschen för privatiseringar och sänkt förmögenhetsskatt.

Både politikern och dennes väljare kan således stappla än hit och än dit på den ideologiska arenan men ändock konsekvent vifta med samma gamla flagga.

Men det kanske tydligaste exemplet på den representativa demokratins problem är partiernas och deras representanters öppna förakt för folket. Det senaste, i en lång rad av exempel, är det faktum att fem av sju riksdagspartier är emot en folkomröstning om EU:s nya grundlag.

Till sitt försvar säger man att folk ju redan har röstat en gång om den Europeiska Unionen eller att eftersom vi har en politisk representation i riksdagen så innebär det att folk måste respektera politikernas beslut.

Det är inte svårt att dra historiska och internationella paralleller till detta folkstyreförakt. Kubas diktator Fidel Castro har sagt att han inte litar på det kubanska folket men väl på det kubanska politiska systemet.

Den amerikanske före detta försvarsministern Robert McNamara, känd för att bland annat ha legat bakom massakrer i Vietnam på 1960- och 1970- talet sammanfattade sin idé om demokrati med att det reella beslutsfattandet måste utgå från toppen och att hotet mot demokratin inte kommer ovanifrån på samhällsstegen utan underifrån.

Vi ska lägga på minnet att kritiken av direktdemokrati allt som oftast kommer från personer som har det väl förspänt. Till exempel journalister, heltidspolitiker eller kapitalister. Den dag vi har ett system som identifierar varje vuxen människa som en politisk varelse kommer inte dessa personer sitta lika självklart på sina inflytelserika samhällsposter.

Ned i graven åker då förhoppningsvis både den representativa demokratin och klassamhället, den syntes som konstituerar det samhälle vi har idag där bara de som har råd och resurser att låta sig höras bestämmer.