Blitzkrieg i Palestina

Vad världen bevittnar är vapnens överlägsenhet gentemot orden. Medan världens media i alla upptänkliga former pliktskyldigast återger det diplomatiska dubbelspråkets inlindade fraser om "resolution 242", "fred", "ockuperade områden" och liknande, så skriver Sharons tanks och trupper en ny pakt i det palestinska folkets blod, tårar och galla.

Sällan har världen sett en föregiven allierad med USA så ensidigt strunta i och visa tillbaka amerikanska diktat som Israel nu gör. Vad omvärlden bevittnar är hur skymning och mörk natt sänker sig över palestiniernas förhoppningar och drömmar, hur det största hotet mot deras strävanden att bli en fri nation sätts i verket. Den ser hur historien i en ironisk vändning förvandlar ett folk, som en gång förföljdes och förödmjukades i stor skala, till dem som idag är herrar över och förtryckare av ett annat folk. Vad världen bevittnar är vidare såväl arabstaternas svaghet som det så kallade världssamfundets vanmakt inför det faktum att Israel ostraffat överträder internationell rätt. Ty det är nämligen inte internationell rätt, så som den formuleras i FNs resolutioner, som bestämmer vad som händer i den verkliga världen. Det är det vapenmakten som gör.

I decennier har Israel antingen nonchalerat eller uttryckligen överträtt FNs resolutioner 242 och 338. Resolution 242 kräver att Israel ska dra sig tillbaka till de gränser som gällde före 1967. Israel svarade med att flytta över tiotusentals av sitt eget folk till arabiskt område, bygga bosättningar som gjorde stora sår i landskapet och transportvägar till och från dessa bosättningar, som är segregerade och bara öppna för judar.

Om palestiniernas hud hade haft färgen av kaffe i stället för av oliv, så skulle världen ha sett och förstått att de lever under en regim som kan liknas vid apartheid i Sydafrika. Men de är araber i en värld och en tid då araber demoniseras som "terrorister" i massmedia. Som sådana är de lovligt byte. Och Israel koncentrerar militär makt för att "krossa" och "bryta" ett infångat, ockuperat folks vilja (för att nu citera premiärminister Ariel Sharon).

För israelerna betyder araberna visserligen billig arbetskraft, men det är en lyx de kan undvara. De drömmer om ett Israel som är arabfritt. Vilken historisk ironi för ett folk som för bara några decennier sedan utsattes för en politik ville göra världen fri från judar, judenrein. För araberna är nuet en mardröm.

11 april 2002

Mumia Abu-Jamal
Översättning: Ingemar Johansson