275 000 sökande på 5
000 lediga jobb

Men någon blåslampa på AMS kommer det inte att bli, utan AMS ordförande - den förre LO-ekonomen P-O Edin, uttalar sig i samma riktning i samma tidning tre dagar senare, och att den arbetslöse måste "göra sitt yttersta för att hitta ett nytt jobb."

Enligt de färskaste siffrorna från AMS går i runda tal 275 000 i öppen arbetslöshet, och Platsbanken på ams.se, som dagligen uppdaterar antalet lediga platser i hela landet, får man upplysningen att antalet lediga platser ligger betydligt under 10 000 (7 971 den 6/1). Och av dessa är kanske bara hälften heltidsjobb.

Att inrätta en myndighet för att dessa 275 000 med en högre intensitet ska söka de ungefär 5 000 jobb som finns lediga, verkar inte riktigt klokt med tanke på hur den faktiska arbetsmarknaden ser ut. Hur tänker dom egentligen? Som vanligt är det pengar det handlar om. 23 miljarder betalades ut i arbetslöshetsförsäkring förra året, och det finns en budgetoro för att utgifterna för arbetslösheten ska dra iväg mot samma tal som på tidigt 1990-tal, då det vissa år låg betydligt över 40 miljarder.

Ett visst irrationellt drag finns det onekligen i detta tänkande, utgifterna för sjukförsäkring och förtidspension är ju betydligt högre. Men eftersom dessa utgifterna är inbudgeterade och anses vara tillfälligt under kontroll är den ökande arbetslösheten en hotande utgiftsexplosion. Det skapar den irrationella fixeringen vid att allt fler arbetslösa måste söka de allt färre lediga jobben.

Paniktänkandet visar sig också i förra årets nedläggning av tiotusentals arbetsmarknadsutbildningar. Motivet sades vara flera studier som visade att den som går i en arbetsmarknadsutbildning inte söker lika många jobb som den öppet arbetslöse. Med ens sköljde man bort den traditionella socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken och lanserade termen "matchning", att matcha den arbetsökande mot arbetsmarknaden för att omedelbart kunna söka eller skaffa sig ett lämpligt jobb.

Då får vi en situation där tusentals arbetslösa med högskoleutbildning utan dokumenterad yrkeserfarenhet saknar realistiska möjligheter att matcha sin högskoleexamen mot den faktiska arbetsmarknaden. Vi får ett samhälle som i ena ändan producerar högskoleutbildningar och i andra ändan skickar dessa meriter rakt ner i dokumentförstöraren.

Att kräva att allt fler söker de allt färre lediga arbeten allt oftare, är ett arrogant tänkande på basis av en felaktig bedömning av både konjunktur och faktisk arbetsmarknad. Draget av cynism i förhållande till den arbetslöses redan mycket kravfyllda och utsatta tillstånd går inte att bortse ifrån.