Socialförsäkringarna
försämras?

Direkta hänvisningar till pensionssystemet förkommer också i direktivet, som att ersättningarna i det framtida socialförsäkringssystemet "höjs i takt med den allmänna inkomstutvecklingen, till exempel på det sätt som sker inom ålderspensionssystemet".

Systemet blir självfinansierat

En annan viktig likhet är att socialförsäkringssystemet också ska bära sina egna utgifter. Det står:

"Finansiellt stabila försäkringar minskar också försäkringarnas konjunkturkänslighet och sårbarhet inför en försämring av de offentliga finanserna. Det innebär att försäkringarnas inkomster och utgifter på sikt skall vara i balans".

Språkbruket går igen i socialminister Berit Andnors beskrivning av det nya ålderspensionssystemet 2001, ett "finansiellt stabilt pensionssystem som också är långsiktigt hållbart".

Betyder det att det även i socialförsäkringssystemet kommer att införas en "automatisk balansering" som vid tillfällen av underbalansering utlöser en "broms"?

Med tanke på att sjukförsäkringssystemet går med så stort överskott, frågar man sig varför den långsiktiga finansiella stabiliteten skulle kunna vara hotad. I RFV:s budgetunderlag till regeringen står det att inkomsterna till sjukförsäkringssystemet kraftigt överskrider utgifterna, över 10 miljarder 2003, vilket beräknas öka till 31 miljarder 2007.

Vad händer med de förtidspensionerade?

De förtidspensionerade, som numera kallas sjuk- och aktivitetsersatta, nämns uttryckligen inte vid namn i direktivet, vilket är märkligt eftersom de står för den stora långsiktiga påfrestningen på statens budget. I direktivet står det däremot att det måste till egenavgifter för att socialförsäkringssystemet skall kunna vara långsiktigt stabilt.

Med tanke på att sjukförsäkringssystemet går med så stort överskott måste det innebära att det kommande socialförsäkringssystemet också ska finansiera alla sjuk- och aktivitetsersättningar, och att man därför sjösätter ett på förhand underfinansierat system. Journalisten Anders Isaksson nämner summan 700 miljarder som den reella skulden för redan beviljade framtida förtidspensioner.

Finansieringen av de tidigare sjukpensionerade är en följetong som fortsätter in i nästa socialförsäkringssystem. Under 1998, då det nya ålderspensionssystemet infördes, flyttades dessa in i statsbudgeten, från att tidigare fått pengar direkt ur AP-fonderna.

Fem riksdagspartier - alla utom vänsterpartiet och miljöpartiet - kom överens om att staten skulle få en kompensation för detta, och den sattes till 350 miljarder, varav ungefär 250 redan har överförts från AP-fonderna till statsbudgeten. När staten därför motiverade sitt krav på ungefär 100 miljarder under våren 2004, var det som en ersättning för denna utgift.

Den stora frågan kan därför komma att bli vem som har det finansiella ansvaret för de sjuk- och aktivitetsersatta. Staten själv kräver som sagt en ersättning för att man har burit ansvaret, men vem kan det framtida socialförsäkringssystemet kräva ersättning av?

Troligtvis en "broms"

När Anna Hedborg presenterade det nya pensionssystemets "automatiska balansering" vid en offentlig utfrågning i Socialförsäkringsutskottet 2001, motiverade hon det med att det inte innehöll några inbyggda reserver.

Om samma villkor kommer att gälla för det framtida socialförsäkringssystemet, vilket allt talar för, med inkomster och utgifter i balans och med egenavgifter, kommer det säkert att innehålla en automatisk balansering med någon form av inbyggd broms.

Det nya systemet kommer liksom det tidigare att vara både generellt och obligatoriskt, och det kommer även att ha en inkomstbortfallsprincip. Men till vilken nivå?

Fördelningspolitiken överges

Det finns ett annat problem med socialförsäkringssystemets ideologiska motiv och tanken på att det är fördelningspolitiskt riktigt. Under ett par år har man från regeringshåll uttalat sin uppriktiga önskan om att kunna höja taket i föräldraförsäkringen, och motiverat det med att det annars sägs kunna skada tilltron till systemet.

Men då överger man fördelningspolitiken, genom att de som betalar till försäkringen också ska få ut ersättningen från den. Det blir som om medelklassen betalar till sig själv.

De förändringar av socialförsäkringssystemet som kan anas i direktivet lär säkert bli ett steg bort ifrån det stolta välfärdsbygge som under generationer byggts upp för att ge trygghet till de svagaste grupperna i samhället.

I tandvårdsreformens spår?

På den senaste LO-kongressen fattades ett beslut om att tandvårdsförsäkringen skulle likställas med sjukvårdsförsäkringen, därför att patientavgifterna blivit så höga att de slår mot de sämst ställda som inte har råd med någon tandvård alls.

Tandvårdsförsäkringens försämringar har åter gjort tänderna till en klassfråga. Var försämringarna i tandvårdsförsäkringen bara ett litet förebud om vad man kan förvänta sig av det kommande socialförsäkringssystemet?

Den enmansutredning, som skall vara klar senast i november 2006 kommer sedan att följas av en större parlamentarisk utredning, vilket visar på samma upplägg som inför den stora pensionsöverenskommelsen på 1990-talet. När det kommer till "stora och svåra politiska beslut" som kräver "breda blocköverskridande uppgörelser" brukar det innebära kännbara försämringar för stora grupper.