Drömmen om den röda
diktaturen

Fred Torssander skriver att Yelah vill ha "kontrarevolution" på Kuba. Med revolution menar han förmodligen den statskupp där det folkliga upproret mot Batista-diktaturen lömskt och listigt togs över och kanaliserades i ännu en diktatur av Fidel Castro och hans vänner.

Han placerar Yelah på andra sidan barrikaderna jämfört med honom själv och "proletariatets diktatur" på Kuba. Sen drämmer han till med ett långt citat av Marx och Engels. Och det kan man ju leva med.

Men hans fantasifulla tolkning av vår inställning till invasion och terror¹ är lite förvånande. För att undvika liknande framtida chocker hos diktaturvännerna kanske vi borde vänja dem vid att vi och de har motsatt åsikt i diktaturfrågan. Att vi då och då kritiserar och hånar deras skäggiga gudar.

Diktaturerna, medhjälparna och ursäkterna

Diktatur är en strängt auktoritär styrningsform som kräver stabila och lydiga hierarkier. All sorts opposition och kritik ses som farlig och inte på något sätt utvecklande.

Diktatur ligger därför väldigt långt borta från begrepp som frihet och jämlikhet. Svårare än så behöver det egentligen inte sägas.

Någon kanske tycker att det är orättvist att kalla diktaturkramarna för diktaturkramare. Diktaturen ska ju bara vara en "tillfällig" lösning tills det perfekta samhället kommer. Men diktaturdyrkarnas ursäkter tenderar att finnas kvar i evighet eller bytas ut när de blir slitna.

Det gäller förresten alla sorters diktaturkramare. De använder dessutom gärna varandra som ursäkt ("kan dom så kan vi"). En solidaritet som på sätt och vis är lite vacker.

Bild: Matilda Teglund

En återvändsgränd

Den röda diktaturen är inte ens ett steg på vägen mot ett klasslöst samhälle.

Den ursprungliga kritiken mot kapitalismen som ekonomiskt system gick ut på att de rika kapitalägarna tilläts berika sig ännu mer på andra människors arbete.

Men befolkningen i de röda diktaturerna blev inte mycket friare av att det kom en massa partipampar och tog kapitalägarnas plats.

Den röda diktaturen är en återvändsgränd som cementerar ett nytt sorts klassamhälle av styrande och styrda. Den sanningen var gammal redan under det ryska ledarbytesåret 1917.

Emma Goldman och många andra har i detalj beskrivit hur Lenin och hans gäng korrumperades och brutaliserades när de tog över makten från de tillfälligt fria arbetarråden. Brutaliseringen berodde till viss del på kampen mot de utlandsstödda arméerna, men den största anledningen var kuppmakarnas eget maktbegär.

På liknande sätt blev ledarna i andra röda diktaturer bara galnare och galnare. Och sen gick det som det gick.

Berlinmurens fall ledde till slutet

Möjligheterna för en värld av röda diktaturer dog redan 1989 när Berlinmuren föll. Uppmärksamma personer lade märke till att de röda diktaturerna inte krossades militärt. De sprack och rasade ihop av ett tryck inifrån. Från en befolkning som hade fått nog.

Sedan dess har de allra flesta röda diktaturer försvunnit. Antingen har de blivit kapitalistiska parlamentariska stater eller så har de blivit kapitalistiska diktaturer.

De ombildade diktaturerna har med sin stolta tradition av nolltolerans mot strejker och andra hemska protester från den "kontrarevolutionära" pöbeln blivit paradis för utländska investerare.

Bild: Mikael Altemark

Fidel Castro väljer fortsatt diktatur

Lenins läror är i dag lika livskraftiga som den vaxliknande figuren i hans mausoleum. Kuba är nu inne på samma väg som Kina och Vietnam, den kapitalistiska diktaturens väg.

Castro-juntan säljer numera kubansk arbetskraft för att locka till sig utländska investeringar.²

De lyckliga kubanerna har med andra ord fått chansen att bli utsugna av staten och kapitalet samtidigt. Det är på samma sida om barrikaderna som denna polisstat och mördardiktatur som Fred Torssander säger sig stå.

Vänsterns diktaturkramare får det allt svårare

Men hans upprördhet är lätt att förstå. Det blir tyvärr bara färre och färre personer som lyssnar när hans meningsfränder i Svensk-kubanska föreningen fördömer USA:s långvariga terror mot Kuba.

Om föreningen samtidigt hade fördömt den kubanska diktaturen hade förmodligen fler sett dem som försvarare av den kubanska befolkningens intressen och inte regimens intressen.

Det socialliberala, strejkfientliga och makthungriga Vänsterpartiet är åtminstone på väg åt rätt håll när det gäller att fördöma diktaturer. Partiledaren använder ibland Kuba som skräckexempel i sina riksdagsdebatter.

Nästa steg blir kanske rentav att jaga bort alla envisa diktaturdyrkare från partiets viktiga poster. Om inte annat så för de bräckliga opinionssiffrornas skull.

Och vem vet, inom en snar framtid kanske vi får se porträtt, knappar och tröjor som föreställer massmördare och diktaturkämpar som Che Guevara koncentreras till de två sorters inrättningar där de nu för tiden gör sig bäst. På muséer och sopstationer.