Bort från Nato -
decentralisera de
väpnade styrkorna

Det svenska försvaret ska hårdbantas. Enligt budgeten för 2006 har Sverige bara 5000 armésoldater som kan sättas in i strid. Övriga, upp till 23 000, ingår i så kallade "resursförband", som i princip är vilande. Svenska Dagbladets granskning den 15 januari visar dessutom att det inte ens är säkert att de 5000 soldaterna i insatsförbanden kan sättas in utan vidare det kan ta upp till ett år att göra dem stridsklara.

Ett "smidigare" försvar

Problemen är resultat av de försvarspolitiska beslut som fattades 2004 och som går ut på att ställa om försvaret från ett traditionellt territoriellt försvar till ett insatsförsvar. Riksdagen har hakat på tidsandan där de potentiella hoten anses utgöras av terrorattacker och naturkatastrofer. Då behövs ett "smidigare" och "rörligare" försvar heter det. Men det är inte hela sanningen. Bombhögern jublar nu bär det av in i Natos famn.

Mike Winnerstig, forskare vid FOI Försvarsanalys, hävdade på DN Debatt den 16 januari att försvarets nya inriktning helt "bygger på integration med andra staters försvarsmakter". Det är i ljuset av detta man ska se försvarets övningar ihop med ryska mördarförband och ivriga flirtar med Nato. Winnerstig hävdar att "vi kan inte försvara Sverige utan att offra alliansfriheten". Det är inte utan att det är lätt att hålla med. 5000, eller för den delen 23 000 personer, utgör ju knappast någon armé av Napoleonmått.

En direkt förberedelse för Nato

De svenska regeringarnas "alliansfrihet" och "neutralitet" (som aldrig varit annat än en gigantisk hycklarfest, vilket vi såg prov på när regeringen aktivt hjälpte nazisterna under andra världskriget) har vilat på principen att Sverige ska ha ett fullgott eget försvar, för att slippa köpa beskydd av maffiabossliknande militära organisationer som exempelvis dåvarande Warzava-pakten eller Nato.

Om nu regeringen helt medvetet bantar ner försvaret till ett minimum, hur ska man då tolka det annat än att det är en direkt förberedelse för medlemskap i Nato? Jo, för att kunna delta i EU:s gemensamma insatsförsvar EUBG. Kanske, men det lär ju bara bli på kort sikt. Det finns skäl att tro att det hårdnackade motståndet mot Nato-medlemskap från sossarnas sida kommer att börja svikta när borgarna börjar leverera de argument som sossarna genom sin försvarspolitik försett dem med.

En enkel tankekedja ser ut så här: Utan eget försvar måste vi söka samarbetspartners. EU är en sådan, visst, men faktum är att 75 procent av EU-länderna är Natomedlemmar. Att EU skulle komma att utgöra en "motvikt" mot USA är knappast troligt, inte heller att Nato-länderna i Europa skulle motarbeta den organisation de själva är med i. Ett troligare scenario är att det sker en arbetsfördelning. Nato tar hand om de militära operationerna, EU de civila. Nato bombar skiten ur folk och EU lägger förband för att uttrycka det klart. Alltså är det 75 procent av EU-länderna som både ägnar sig åt både krig och "civil krishantering". Hur länge dröjer det då innan någon börjar kräva att Sverige bör ta samma "ansvar"? Att syssla med både och? Först ut att hugga på betet var DN som den 17 januari i en ledare argumenterar för Nato-anslutning med just den här typen av motivering.

Demokratisering kräver decentralisering

Ok, men vad ska man hoppas på och kämpa för då om man inte vill att Sverige ska ingå i terrornätverket Nato men samtidigt ogillar tanken på att staten ytterligare skulle förstärka sina militära styrkor? Varje bräcka i det statliga våldsmonopolet, varje försvagning av de statliga väpnade styrkorna, måste ju välkomnas.

Ett steg i rätt riktning vore att allt mer resurser förflyttades från centralt statligt håll till lokalt kommunalt håll. Att den militära kapaciteten koncentrerades till hemvärnet som redan i dag är den största väpnade styrkan här i landet med 30 000 personer. Om det nu sker naturkatastrofer där det behövs samordnade insatser så kan det mycket väl hanteras lokalt och regionalt.

Syftet med detta går givetvis inte att dölja. Förhoppningen är att det skulle underlätta utvecklingen av någon embryonisk folklig, demokratisk kontroll över de väpnade styrkorna. Förutsättningarna är i alla händelser bättre om försvarsmakten i ett första steg börjar decentraliseras.