När Europadomstolen
betyder mer än
människor

För några år sedan träffade jag en tjej som befann sig långt in i garderoben men som kände att hon ändå ville delta i pridefirandet. Hon berättade att pastorn i hennes församling under flera år haft homosexualitet som återkommande tema i sina predikningar. Hon var så glad att Åke Green hade fällts i tingsrätten, nu kanske hon kunde finna frid i sig själv även under gudstjänsterna.

Finna frid och finna trygghet och känna att man duger precis som man är. Det är något vi alla strävar efter och vissa väljer religionens väg. Det finns en logik i det, för var finns en större trygghet än den i övertygelsen om att det finns en gud som ständigt vakar över oss? Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att få den tryggheten bortryckt för att man inte äger förmågan att älska killar.

Jag har tänkt på henne av och till under åren och undrar hur hon har det. Om hon förnekar sitt sätt att vara och hittar sig en man från samma frikyrkoförsamling. Om hon lever i ett celibat hon inte själv valt och drömmer om kvinnan som ska kyssa bort hennes tårar. Kanske har hon tagit mod till sig och brutit med sin familj och församling och hittat en plats att älska långt bort från hatiska pastorer.

När lagen om hets mot folkgrupp kom att innefatta homosexuella fanns känslan att Sverige nu tog ett steg mot ett mer demokratiskt samhälle. Att lagstiftaren slutligen förstått att homosexualitet inte är något som man bara gör i sängen utan är något man bär med sig hela tiden och som är skäl nog för att bli kränkt, misshandlad och dödad för.

När jag såg justitierådet prata på nyheterna så sa han att med den lagstiftning som vi har i Sverige så skulle Åke Green fällas. Men, det finns ju alltid ett sånt, eftersom domstolen var tvungen att rätta in sig efter Europadomstolen så var man tvungen att fria. Helt plötsligt försvann den enda anledningen till varför man egentligen ska gå och rösta, den lagstiftande församlingen är satt ur spel.

Eftersom nästa yttrande från justitierådet var att det fanns prejudikat på fall där personer uttryckt missaktning inför sin församling och friats. Inför sin församling? Green kontaktade ju media och när de inte kom skickade han ju ut predikan till dem. För mig blir det fullkomligt obegripligt hur det kan räknas som något han gjort enbart inför sin församling.

Lika obegripligt är det att det i domen stod det att läsa att det inte var homosexuella som det hetsades mot utan "den homosexuella livsstilen" och vad är en homosexuell livsstil och på vilket sätt är den avskild från att vara homosexuell? För i rimlighetens namn skulle aldrig någon skilja på hets mot muslimer och en muslimsk livsstil. Och anledningen är så enkel att jag inte kan förstå hur högsta domstolen kan missa den: du väljer inte din homosexualitet när du vaknar på morgonen.

Fast det är väl det som kallas globalisering antar jag. Att saker och ting sker på en plats där vi inte längre kan kontrollera dem utan bara får ta skiten av det. För progressivitet är inte positivt och jag antar att europadomstolen faktiskt i tysthet applåderar den utveckling som sker i Polen, ett av de största eu-länderna, där "aktivt" homosexuella inte längre får arbeta som lärare. Det känns i alla fall nu som en mer trolig utveckling än den mot jämlikhet oberoende av sexuell läggning.

För att tro att det här är ett domslut som bara får konsekvenser i kyrkorummet är att vara naiv, antagligen kommer homohatet få ytterligare vatten på sin kvarn. Och då är det inte bara tjejer som fastnat i frikyrkornas propaganda som drabbas utan alla som bryter mot normen. För på gatan är inte steget mellan ord och dödlig handling alltid så långt.