Vill ni att vi jobbar
ihjäl oss?

Hunsandet ligger helt enkelt i tiden. Att ställa krav är att bry sig, enligt känd folkpartistisk devis. Hudflängningen av de arbetslösa har pågått ett bra tag. Ersättningen ska sänkas, de ska placeras i meningslösa förnedrande arbetsmarknadspolitiska program och de ska tvingas söka jobb som inte finns. Eller flytta 200 mil för ett ledigt jobb. Arbetet med att skapa en desperat, foglig arbetslöshetsarmé som är villig att jobba på de mest usla villkor är en ständigt pågående process.

Samtidigt förs en stundtals mycket högljudd kampanj mot las, lagen om anställningsskydd. Liberala ledarsidor, särskilt DN, har upprepade gånger framhållit Danmark som ett särskilt snyggt exempel på "flexicurity", en "ökad flexibilitet" på arbetsmarknaden som påstås leda till fler jobb och "större rörlighet" på arbetsmarknaden och färre sjukskrivna. Fimpa las och underlätta "rörligheten". Men "flexibilitet" är bara ett borgerligt kodord för livegenskap och anpassningsförmåga. Och "större rörlighet" betyder lättare för företagen att sparka.

Centerns Maud Olofsson levererade förslaget att Sverige efter franskt exempel borde införa "ungdomskontrakt", ett slags utvidgning av den för de borgerliga gemensamma idén att det borde införas lite fler låglönejobb så att unga lättare kommer in på arbetsmarknaden. Till en lägre kostnad för företagen då. För vi antas hellre jobba för en slavlön än inte ha ett jobb alls. Olofsson föreslog att las i princip skulle upphöra att gälla för alla under 26 år. Mer otrygghet, mer "flexibilitet", mer desperation.

Senast ut var ”dubbel-Janne”, LO-ekonomen Jan Edling och före detta stadsrådet Jan Nygren, som i DN föreslog hårdare tag mot såväl de arbetande som de arbetslösa. Svagare las och en tydlig bortre parentes i a-kassan var deras recept. Det skulle skapa "fler jobb". Men vilka jobb då? "Plusjobb"? Som bara är nyspråk för att låta arbetslösa utföra offentliga jobb till skitlöner istället för att anställa folk på riktigt i den offentliga sektorn.

Allt detta föreslås trots att undersökning på undersökning visar att de flesta vill ha ett fast jobb, med trygghet. Människor vill inte bli mer förslavade än vi är idag. "Dubbel-Janne" framhöll i likhet med sina liberala bundsförvanter exemplet Danmark. "Arbetsgivare anställer snabbare i högkonjunkturer och kan säga upp anställda snabbare i lågkonjunkturer".

Här avslöjar de helt ogenerat att det bara är företagens villkor de har för ögonen. Det ska skapas "nya jobb". Det heliga mantrat, det överordnade målet. Sen kan det vara vilka jobb som helst. Arbetets innehåll är dem fullständigt egalt.

I den mån sossarna eller vänstern svarar så gör de det med "rätt till heltid". Men vad är det för jävla rättighet? Rätt till åtta timmars löneslaveri varje dag? Varför talar ingen om arbetets innehåll, eller ännu hellre: livet efter arbetet.

Vi har en gigantisk skara människor som sliter ut sig, blir utbrända, sjukskrivna och förtidspensionerade med kroppsliga och psykiska men. Sen har vi de som lider i tystnad, som har ett arbete att gå till varje dag, ett arbete som de egentligen hatar eller åtminstone mår kasst av. Ändå ska det skapas nya jobb. Varför?

Jobben finns ju redan. Det gäller bara att vi delar på dem. Om målet är att alla ska ha ett heltidsjobb så är vi hopplöst förlorade. Målet borde vara att vi ska jobba mindre, men med trygghet och mer fri tid. Producera mindre, konsumera mindre. Umgås mer med vänner, göra meningsfulla kreativa saker som vi mår bra av. Och framför allt – vara slackers. Göra ingenting. Det är så vi skapar livskvalitet. Varför skulle vi vilja jobba ihjäl oss?