Det frihetliga sveket mot
irakierna och afghanerna

Förra året var en viktig vändpunkt för den västerländska nykolonialismen i både Irak och Afghanistan. Antalet döda ockupationssoldater var rekordhögt i Afghanistan.

I Irak passerades den symboliska gränsen 2 000 för antalet döda USA-soldater. 100-gränsen för brittiska Iraksoldater uppnåddes några veckor efter årsskiftet.

Ingen förtjänar att dö för något brott över huvud taget och döda soldater är sannerligen inget att glädjas över. Särskilt inte när soldaterna själva ofta är offer, på flykt undan fattigdom och obefintliga jobbchanser i hemlandet.

Tyvärr dödas de för sina ledares misstag genom att utgöra de enda realistiska måltavlorna för ett fullständigt slut på ockupationen.

Eftersom västerlänningar verkar vara de enda som räknas bland de tiotusentals offren i fjärran länder och därför de enda som påverkar strategiska beslut.

2005 var hur som helst även året då den amerikanska opinionen svängde när det gäller krig. Året innan tyckte majoriteten att kriget och ockupationen var värt priset, men så är det inte längre. Ockupationssoldaterna vill själva att USA ska lämna Irak.

Landets president dras numera med rekordlåga opinionssiffror, till betydande del på grund av kriget. Inflytelserika krigsmotståndare finns nu inom båda partierna.

I Storbritannien hölls en stor demonstration i september 2005 och nu talas det om att dra tillbaka trupperna från Irak.

Utrikesminister Jack Straw jämförde nyligen lägret i Guantánamo med den sovjetiska Gulag-arkipelagen.

Ärkebiskopen av York, John Sentamu, jämförde Bush-regimens behandling av fångar med Ugandas förre diktator Idi Amins.

Vi skulle ha kunnat göra mer

Fredsrörelsen i Väst skulle dock ha kunnat göra mer för att få slut på ockupationen tidigare och på så sätt skonat både irakier, afghaner och ockupationssoldater.

Men luften gick på något sätt ur när Irak slutligen invaderades 2003, efter en imponerande kavalkad månaderna innan av mäktiga demonstrationer och diverse direktaktioner som mobiliserade miljontals människor.

Och de enda som har hållit fredsfanan högt i svenska kommuner sedan dess är dels invandrarorganisationer och ett fåtal andra utomparlamentariska grupper, men framför allt är det partivänstern.

De "auktoritära". De renläriga eller reformerade kommunisterna.

Debattören Andreas Malm sade det som många ur den "frihetliga" vänstern tänkte. Låt oss arbeta för en "frihetlig fredsrörelse". En som stödjer de "goda" krafterna i den muslimska världen och som inte samarbetar med några diktaturkramare.

Det var en vacker tanke som samtidigt var så ogenomförbar att den blev en bekväm ursäkt för att ligga hemma på sofflocket. Och tänka på annat än den svenska vapenexporten och den svenska militära närvaron i Afghanistan.

Stöd till handlingen, inte till vissa grupper

Ett av skälen till isolering har varit att det är dåligt att samarbeta med kommunister, eftersom de tenderar att ha en romantisk syn på diktaturer.

Men med det resonemanget är det ju lika svårt att samarbeta med exempelvis socialdemokrater och liberaler, vilka i varierande grad samarbetar med diktaturer som exempelvis Kinas, Pakistans och Saudiarabiens.

Ett annat skäl har varit att det är dåligt att stödja vissa religiösa motståndsgrupper. Men att ge moraliskt stöd till deras motståndskamp mot ockupation behöver vara inte samma sak som att verka för att just de ska ta makten och koncentrera den i sina egna händer.

I både Irak och Afghanistan förekommer grymma bombsprängningar som tar livet av barn, åldringar och andra som inte samarbetar med ockupationsmakten. Det här är naturligtvis inget motstånd mot ockupationen, vad Bush-fanatikerna än påstår.

Dessutom är dessa dåd, som ofta utförs av okända personer, relativt nya företeelser som har kommit med ockupationen och de bekämpas bäst genom att göra sig av med ockupanterna.

Att inte stödja irakiernas och afghanernas väpnade motståndskamp mot kolonialherrarna är å andra sidan att ge ett tyst medgivande till fortsatt ockupation.

Och ockupation är i praktiken en av de grymmaste formerna av diktatur. Inte minst i Irak och Afghanistan där Saddams gamla partivänner respektive talibanerna dessutom numera är tillbaka i det styrande skiktet.

Jag menar därför att vi bör stödja handlingen, det militanta motståndet mot ockupationen, men inte därigenom att okritiskt stödja alla de rörelser som utför denna handling.

Av samma anledning som man kan stödja den palestinska intifadan (upproret) mot ockupationen, utan att stödja exempelvis Hamas.

Enkelt att bara verka i medvind

Nu när vinden kanske har vänt för gott är det säkert enkelt att släta över gamla misstag och börja gå i tågen igen och återuppta direktaktionerna som om ingenting har hänt.

Uppsalas fredsrörelse har nyligen börjat få nygamla tillskott och det vore inte särskilt förvånande om samma sak händer på andra ställen.

Liknande saker hände förresten i vietnamrörelsen under den förra proggvågen. Den blev som starkast efter 1967 när USA:s krigslycka vände. Och frågan är hur modigt det egentligen var att ställa sig på de förtrycktas sida, att ockupera sina egna kårhus och liknande och vråla "revolution", först när man hade börjat få vinden i ryggen.

Denna gången har den "frihetliga fredsrörelsen" inte heller särskilt mycket att skryta över. Den medvind som nu börjar kännas har arbetats upp av helt andra krafter än våra.

Det finns istället goda skäl att lyfta på hatten för det militanta motståndet i Mellanöstern och Centralasien och för den kommunistdominerade fredsrörelsen i Väst.

Låt oss tillfälligt göra gemensam sak med dem och på så sätt få ett snabbt och definitivt slut på den skamliga ockupationen och kolonialpolitiken.