Vaddå stanna kvar i
Irak?

För USA:s närvaro skapar kaos, inte säkerhet. USA:s bomber dödar eller skadar alla som kommer i deras väg. USA:s soldater kan tyvärr, efter vad vi har sett, inte skapa någon fred på samma platser där de drog igång kriget för några år sedan.

Hur många exempel på detta behöver vi, egentligen? Falluja, Tal Afar och den pågående offensiven mot Samarra-området, räcker inte dessa slaktplatser som motargument? Där civilbefolkningen har massavrättats när deras grannar har dristat sig till att göra uppror.

I många konflikter är det alldeles för lätt att glömma bort ockupantens våld mot de ockuperade. Åsa Linderborg och Erik Wijk understryker i Aftonbladet att det inte bara handlar om irakiers bomber mot utländska soldater och irakiers bomber mot irakier i det krigshärjade landet.

"Vi tvingas ofint påpeka att det finns ett tredje slags bomber i Irak. Bush, som den 1 maj april 2003 utropade 'mission accomplished', har de senaste fem månaderna låtit öka bombningarna med 50 procent. Arton städer har bombats under samma period, mot nio under motsvarande period i fjol", skriver de.

Tankeexperiment med en annan ockupant

Men är Irak verkligen ockuperat då? FN och många andra säger att det inte är så. Låt oss byta ut huvudpersonen i konflikten, USA, så att vi inte riskerar att bli stämplade som antiamerikaner.

Låt oss föreställa oss att det istället var Iran som invaderade Irak och Afghanistan och hade ihjäl tiotusentals, kanske hundratusentals människor.

Som under militär närvaro lät lokalbefolkningen hålla parlamentsval och som straffade bångstyriga irakier och afghaner med bombmattor, utarmat uran, vit fosfor och napalm.

Om det vore Iran som hade bombat Falluja till grus så är det inte särskilt troligt att FN skulle ha svävat på definitionerna som FN gör idag. Bombningarna av Falluja skulle ganska självklart och omedelbart ha brännmärkts som krigsförbrytelser under ockupation.

Sverige skulle förmodligen sedan länge ha avbrutit all eventuell vapenexport till Iran och kanske skulle Sverige rentav ha brutit alla diplomatiska förbindelser.

Och under inga omständigheter skulle Sveriges regering ha skickat svensk militär till Afghanistan för att hjälpa de iranska styrkorna att upprätthålla ordningen efter invasionen.

Dubbla måttstockar

Men när det gäller USA så är vi så imponerade av landets långvariga världsherravälde att vi låter dess ledare komma undan med precis vad som helst.

Det här är ungefär lika rättvist, rationellt och konsekvent som att spela sällskapsspel när en av medspelarna har frikort som gäller i alla situationer, och dessutom rätt att ändra reglerna när det passar.

Detta svenska ryggkrökeri för brutala stormakter har gamla anor. Svenska regeringar av olika färger sade inte mycket om Sovjets ockupation av Baltikum innan balterna tog saken i egna händer.

Och för sextiofem år sedan var det många respektabla svenska politiker och opinionsbildare i alla möjliga politiska läger som lugnt förberedde sig och sin omgivning på en framtid i ett nazistiskt Europa.

Dagens djupt rotade föreställning om USA som en i grunden godvillig supermakt låter delar av vårt innersta sinne tro att USA:s soldater åtminstone gör någonting gott i Irak. Skulle vi ha trott detsamma om de istället vore ockupationssoldater från det relativt maktlösa Iran?

Lämna brottsplatsen nu!

90 procent av motståndsrörelsens attacker riktar sig mot ockupanterna, deras stridande allierade eller mot de irakiska myndigheter som de kontrollerar och samarbetar med (1).

Enligt en undersökning gjord av opinionsinstitutet WPO i januari ville 70 procent av irakierna ha en tidsplan för när USA ska dra sig ur landet. 47 procent stod bakom attackerna på de USA-ledda styrkorna.

- Det är amerikanerna som har orsakat striderna i Irak. Försvinner de blir det bättre igen, sade Abbas Jazen, landsflyktig irakier i Jordanien, till Ekot i samband med ockupationens treårsjubileum.

Det främsta undantaget när det gäller liknande åsikter är kurderna. En alternativ plan för att avveckla ockupationen vore därför att bara låta utländska trupper vara kvar i kurddominerade områden om den lokala opinionen håller i sig.

I så fall måste planen även gå ut på att stödja kurdernas rätt till permanent självstyre oavsett vad Turkiets regering, en nära allierad till USA, tycker.

Men att låta det västerländska våldet få fortsätta härska i övriga Irak är vansinne. Den skada som redan har orsakats borde vara skäl nog. I åtminstone huvuddelen av Irak är västerlänningarna en del av problemet, inte en del av lösningen.

Att kräva att USA & Co lämnar brottsplatsen, att Bush och Blair ställs inför krigsförbrytartribunal, att krigsskadestånd döms ut till irakierna är ett mindre blodigt alternativ.

Särskilt om Sverige samtidigt öppnar upp sina gränser för alla som flyr från det inbördeskrig som trots allt redan pågår i Irak.

Fotnoter:

(1) "Iraqs Evolving Insurgency", författad av Anthony H. Cordesman, utgiven av Washington-baserade Center for Strategic and International Studies i december 2005 (klicka för pdf-fil).