Reinfeldt och Persson
avskaffar ingen
arbetslöshet

Låt oss skärskåda frågan kring arbetslöshet, men inte på det vis som träbocken Lars Leijonborg gör när han hävdar att en miljon arbetsföra svenskar står utanför arbetsmarknaden.

För statistisk kan man alltid leka med. Ett gott exempel är när USA hyllades av den samlade borgerliga kören i slutet av 90-talet, med nästan ett decennium av ständig tillväxt var detta plötsligt modellen som bröt med tidigare kapitalistiska lagar om återkommande kriser. Att reallönerna varken hade återhämtat sig från 1979 eller 1989 och att den låga arbetslösheten var rena påhittet ville inte komma på fråga när ledarskribenterna tjöt av lycka. Inte ett ord om att arbetslöshetssiffrorna låg på OECD-nivå. Jänkarna lät helt enkelt bli att räkna sina två miljoner fångar som arbetsslösa.

Moderaterna är det parti som öppet och ärligt erkänner att de vill avskaffa sig själva, de vill minska det politiska inflytandet så mycket som möjligt. Kollektivets inflytande via formellt demokratiska institutioner ska monteras ned för att möjliggöra individens valfrihet, i det civila samhället, som entreprenör. Högerns strategi på arbetslöshetsproblemet är inte politisk, den är apolitisk. Låt marknaden härska är deras enklas svar. Därför är redan frågan om Reinfeldt "skulle vara bäst på att få ned arbetslösheten" paradoxal, det är inte statens ansvarsområde enligt moderaterna. Så det är varken deras förtjänst eller fel om siffrorna går i taket eller rasar.

Fast det får erkännas att arbetslösheten mycket väl kan likvideras under en apolitisk regim, avskaffa A-kassan och alla bidrag så tvingas folk sälja sin arbetskraft för en spottstyver om de nu inte likt gathundar vill svälta ihjäl. Även om en och annan frälsningssoldat kommer underminera marknaden med sina förbannade soppkök. Men likt vår käre justitieminister Thomas Bodström, som drabbades av ett ögonblicks insikt under ett specialinsatt Debatt, påpekade: visst kan vi utrota kriminaliteten, men vill vi bo i ett arbetsläger a la Nordkorea. På samma vis, vem vill bo i marknadsutopia? Förmodligen inte ens Fredrik Reinfeldt.

När man ser lite vidare på frågan kring arbetslöshet/sysselsättning kan man lite förstrött undra när den samlade journalistkåren ska fråga varför inte ett enda land inom den västkapitalistiska sfären de senaste 15 åren lyckats råda bot på arbetslöshet? Samtidigt som alla vill få ned den. För än så länge har jag aldrig hört en politiker öppet säga att de vill höja arbetslösheten.

Inte ens den så hyllade tigerekonomin på Irland kommer i närheten av de siffror Sverige, Norge och Japan låg på innan 90-talskrisen. Däremot har de EU:s näst sämsta sjukvård medan komiskt nog den marknadsliberala mardrömmen gick segrande fram; Frankrikes statsbyråkratiska koloss kunde stoltsera som EU-mästare i sjukvård, enligt Health Consumer Powerhouse.

Givetvis kommer frågan aldrig ställas, en journalist dum nog att följa den enkla logik som följer på konstaterandet att inte ett enda land med mer eller mindre marknadsliberala system kan knäcka arbetslösheten lär inte bli långvarig i de politiska samanhangen. Det är ju att undergräva ordningen, att ifrågasätta systemet, ja rentav antidemokratiskt att lätt undrande fråga varför vi överhuvudtaget skall rösta i val där politikerna är fullständigt oförmögna att ge jobb åt de villiga. För är det inte dom, utan den metafysiska storheten, den ogripbara mystiska dimma som går under beteckningen marknaden som styr - vad ska vi med politikerna till?

Men lösningen finner vi på det individuella planet. Strukturer hör 70-talet till. Lösningen är utbildning, kompetenshöjning och ökad konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Att 70 procent av arbetskraften redan är överkvalificerad för sina arbeten viftas bort. Här har socialdemokraterna med Mona Sahlin gått i spetsen i sitt inrättande av diverse antidiskrimineringsinstrument. Men inte ett ord om att konsekvensen av fler invandrare med jobb innebär färre etniska svenskar med kneg. Fattigdom och arbetslöshet skall delas rättvist oberoende kön, etnicitet och sexualitet.

Den progressiva socialdemokratins solidaritetsideal går mot nya segrar där klass är intet och samhället blir bättre med fler kvinnor i aktiebolagsstyrelserna medan populasen i samhällets botten skall under det multikulturella baneret lära sig skriva en ordentlig platsansökan på Arbetsförnedringen. Att det skapas fler arbeten för att alla blir experter på att sammanställa en ordentlig CV finner nog fler än jag obegripligt.

Kärnan i den liberala utopin, som anammats av hela det officiella etablissemanget, är att alla ska ha lika möjligheter - men knappast rättigheter. Fast det talas väldigt tyst om att alla inte kan va president - för någon måste vända burgare, någon måste torka skit, någon måste packa lådor. Men framförallt måste någon bekämpa inflation, löneökningar och sprida rädsla på arbetsplatser i riket. Därför kommer vi aldrig se en utrotad arbetslöshet.