Växthuseffekten
diskuterades redan på
1800-talet

Svante Arrhenius skriver i sin artikel ”On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground” från 1896 (i Philosophical Magazine and Journal of Science, 41: 237-276; koldioxid kallades på den tiden ofta för kolsyra):

”Mycket har skrivits om inverkan på klimatet från atmosfärens absorption. Tyndall /.../ har i synnerhet pekat på hur enormt viktig denna fråga är. För honom var det framför allt den dagliga och årliga temperaturvariationen som dämpades av denna faktor. En annan aspekt av frågan som länge har tilldragit sig fysikernas uppmärksamhet är denna: Påverkas markens medeltemperatur på något sätt av närvaron av värmeabsorberande gaser i atmosfären? Fourier /.../ hävdade att atmosfären fungerar som glaset i ett växthus, eftersom de släpper igenom solens ljusa strålar men håller kvar de mörka strålarna från marken”.

”Inverkan från [atmosfärens] absorption är jämförelsevis liten på solens värme, men måste vara mycket viktig för jordstrålningen. Tyndall menade att vattenånga har den största effekten, medan andra, som exempelvis Lecher och Pernter, lutar åt att anse att kolsyra [alltså, koldioxid...] spelar den viktigaste rollen. Paschens forskning visar att båda dessa gaser är väldigt effektiva, så att det förmodligen ibland är den ena, ibland den andra som har den största effekten enligt omständigheterna”.

På 1800-talet var människans utsläpp av koldioxid inte särskilt stora och utsläppen antogs vara försumbara jämfört med andra flöden. Anledningen till att forskarna var intresserade av koldioxidens effekt på klimatet var istället att de ville förstå varför istider uppstod med jämna mellanrum. Svante Arrhenius skriver:

”Jag skulle verkligen inte ha utfört dessa tidskrävande beräkningar om det inte skulle ha funnits ett utomordentligt intresse förknippat med dem. I Stockholms Fysikersamfund har det tidvis hållits väldigt livliga diskussioner om istidens troliga orsaker; och dessa diskussioner har enligt mig lett till slutsatsen att det ännu inte finns någon tillfredsställande hypotes som skulle kunna förklara varför en istid kan komma på så kort tid som den som har förflutit sedan den glaciala epoken”.

”Konversationer med min vän och kollega Professor Högbom, i tillägg till de ovannämnda diskussionerna, fick mig att göra en preliminär uppskattning av effekten från kolsyrans variation /.../ Jag utförde beräkningen i större detalj och lägger nu fram den till allmänheten och kritikerna”.

Drygt hundra år senare är forskarkåren i stort sett enig om att de senaste årens dramatiska ökning av jordens medeltemperatur (se FN:s klimatpanels hemsida och denna graf, klicka) inte enbart kan förklaras av naturliga fenomen, som exempelvis variationer i solens strålning.

Den troligaste förklaringen till den ökning som naturliga fenomen inte kan förklara är att människan har ökat koncentrationen i atmosfären av klimatgaserna koldioxid, metan och lustgas. Utsläppen är nämligen mycket större än på Svante Arrhenius' tid.

Det finns dock en liten högljudd minoritet av forskare (många av dem har inte ens klimatvariationernas orsak som specialitet) som med stöd av en del politiker och industrier försöker motarbeta minskningen av klimatgasutsläpp.

Argumentet att växthuseffekten skulle vara en nypåfunnen teori borde dock inte väga särskilt tungt i debatten om det som förmodligen är det värsta globala miljöhotet som vi har omkring och framför oss.