Det var en gång en
höger som ingen ville ha

Det var en gång ett fikarum på en helt vanlig svensk förskola. En kvinna börjar prata politik med sina arbetskamrater. Två månader efter riksdagsvalet kommer det fram att alla utom hon lade sina röster på alliansen. Nu är de upprörda. Högern har inte motsvarat deras förväntningar. De är arga på förslaget om a-kassan. De är besvikna på alla skandaler.

- Men vad väntade ni er?, frågar kvinnan. Visste ni inte vad ni röstade på? Hade ni inte kollat upp innan vad alliansens politik gick ut på?

Nej, det hade de inte. Arbetskamraterna hade röstat på högern för att få bort Göran Persson. De var besvikna på socialdemokratin. Så enkelt var det. De anade inte att det kunde bli värre.

Men det kunde det. Och det går givetvis att spekulera ännu mer än vad som redan har gjorts i varför så många väljare bytte sida. Var det sveriges nya arbetarparti moderaterna som lockade när det gamla under så lång tid hade svikit de väljare genom att inte infria löftet om ökad sysselsättning.

Sossarnas mässande om att det går bra för Sverige var någonting som få kunde känna igen sig i. Med sossarna vid makten har det kanske gått bra för de svenska företagen och höginkomsttagarna. Men inte för de vanliga dödliga. Det var en desperat samling människor som gick till valurnorna.

En glidning åt höger?

Eller, hemska tanke, var det kanske så att svenska folket faktiskt börjat glida åt höger när det gäller frågor om arbete, om säkerhet, om jämställdhet, om integration? Valutgången pekade onekligen mot det, men Sifos senaste undersökning motbevisar den tesen.

Svenska folket ville inte ha mer högerpolitik. De ville ha mindre. Det visar inte minst det stora fackliga uppvaknandet nu när regeringen tagit fram sågen och börjat röja upp i en av de få trygghetsförsäkringar som sossarna hade lämnat kvar: a-kassan.

Alliansen tycks ta opinionsundersökningen med ro. De är i alla fall inte förvånade. Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag tror att en orsak till raset kan vara att väljarna känner en osäkerhet inför regeringens politik och tror att ”de rätt tuffa förändringarna på till exempel a-kasseområdet ” kan ha viss inverkan på det dalande stödet. Men menar samtidigt att det säkert kommer att rätta till sig när regeringen lyckas i kampen mot arbetslösheten.

Fortsätt drömma!

Om kampen mot arbetslösheten innebär fler otrygga låglönejobb i tjänstesektorn, dyrare avgift till facket och a-kassan och sämre ersättning till arbetslösa kan han och alliansen fortsätta drömma.

För det är tydligt att Sifo-undersökningen är ett totalt underkännande av den politik som alliansen gick till val på. Det blir allt mer tydligt att de arbeten som alliansen har lovat handlar om rena rama slaveriet. Hur kunde de tro att svenskarna bara skulle köpa det?

Nej, det här låter inte som en tillfällig förtroendesvacka, baserat på ministerskandaler och otydlighet om långsiktiga visioner. Det är snarare så att det väldigt snabbt blivit obehagligt tydligt att alliansen bara har spelat på det utbredda missnöjet mot den förra regeringen. Med miljontals kronor nedplöjda i en smart och färgglad valkampanj har man lyckats lura till sig de procent som tidigare har fattats för att uppnå majoritet.

Men ett par månader efter valet flagnar färgen och en arbetarfientlig politik som ännu mer än sossarnas gynnar höginkomsttagare och företag tornar upp sig framför ögonen på dem som bara ville ha ett slut på Göran Perssons enmansvälde.

Borde vi bli förvånade?

Correns ledarskribent sätter huvudet på spiken när han i dag skriver att missnöjet i väljarkåren i första hand beror på förändringarna i a-kassan och på att den borgerliga regeringen faktiskt för en borgerlig politik. Själv är han är stor vän av alliansens högerpolitik. Hans poäng är mest att folk inte borde vara förvånade, att förslagen knappast kommer som en överraskning.

Men det är ingen mening och sitta och vara smart och säga: vad var det vi sa? Alla har inte sin ideologiska övertygelse gjuten i betong, även om man kan önska att det var så. Kvinnorna på förskolan röstade på känsla och av desperation över en allt tuffare verklighet för låginkomsttagare, kvinnor inte minst. De blev förda bakom ljuset av en högerallians som bara red på de vågor som skapats av en allt mer marknadsliberal vänsterregering.

Först vaknade SAC och tog till strid mot regeringens arbetarfientliga politik och nu vaknar, om än för sent och otroligt lamt, resten av fackföreningsrörelsen. Det strejkas och demonstreras och skrivs protestlistor. Det är inte konstigt om opinionen svänger när sanningen börjar uppdagas.

Ju mer vi protesterar, ju kraftfullare medel vi använder, desto mer kommer den att svänga. Alliansen har skäl att vara oroliga. Och sossarna har skäl att vara oroliga. Den verklighet som folk önskar sig finns inte nedskriven i någon av deras politiska program. Det är tydligare än någonsin.