Dags för facket att
välja konfliktlinjen

Högern samlades inför valet för att vinna röster genom att visa upp en enighet, men också för att spänna den radikala högerbågen. I regeringsställning vill finansminister Anders Borg (m) och arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (m) med en pubertal iver blandat med duktighetsuppvisning göra dogmatiska modeller till praktik.

Littorin har som motto att det man säger ska man genomföra. Men det gör inte högeralliansen. I valrörelsen pratade den om liberalism. Det som är tydligt i högeralliansens politik är stark statlig styrning, kontrollstat, moralism, plikt och bestraffning. Det är inte vad liberalism förespråkar. Det är konservatism.

Konservatism hittar vi också inom fackföreningsrörelsen, som är en samling av inbördes olika fackföreningar. Men facket är också en beteckning för en politisk part och som sådan har dess position i samhällskontraktet för maktfördelning försvagats. I ”den tredje vägens” samhällskontrakt är parterna staten, kapitalet (marknad) och civila samhället.

Så vad kommer fackföreningar att göra när den politiska kursen är inställd på ökade sociala och ekonomiska klyftor och en fortsatt förnekelse av olika former av strukturell diskriminering?

Behandla medlemmar som om de är väljare i riksdagsval - nu har ni röstat på kongressen - så nu får ni vänta till nästa gång att ha åsikter? Fortsätta att ifrågasätta att arbete mot diskriminering att vara en facklig fråga, när facket växte fram med diskriminering mot arbetare som drivkraft? Fokusera på rutinmässiga avtalsförhandlingar istället för en politisering av fackligt inflytande i samhället? Satsa än mer på försäkringar som ska täcka inkomstbortfall vid sjukdom, arbetsskada och arbetslöshet – för dem som har råd?

Eller lyssna på röster bland medlemmar som fått nog av att bli behandlade som konsumtionsvaror i politikers spel och är trötta på fackets lamhet. Och lyssna också på dem som av olika orsaker väljer att inte bli medlemmar.

Det finns olika fackliga centralorganisationer med förbund med olika sammansättning när det gäller löneskikt, yrkesstatus, könsmärkning och etnisk märkning. Medlemmar är i sin tur en brokig mängd. De kan inte bara klumpas ihop i ett LO-kollektiv, TCO-kollektiv och SACO-kollektiv och så SAC-syndikalisterna som marginaliseras.

Vi kan göra en grov indelning i kategorier, som bara utgår ifrån anställningsförhållanden och går på tvärs genom fackförbunden: heltidsarbetande med fast anställning, deltidsarbetande med fast anställning, behovsanställd med timlön, arbetslösa, studerande, asylsökande, självanställda, långtidssjukskrivna, visstid, projektanställning och anställda på kontrakt och uppdrag. Inom varje kategori samlas människor som har olika möjlighet till förmåner i anställningen och med olika livsvillkor.

Om facket tycker att avtal om löner för ”sina medlemmar” är dess viktigaste uppgift utan att titta på hur sammansättningen av medlemmar ser ut och konsekvenser av det gör den fackliga ledningen precis som partipolitiker. Då kommer de att snegla på partiers färdiga program för arbetsmarknaden, som får konsekvenser i andra delar i välfärdssystemet.

Fackliga ledningar kan då anpassa sig till högeralliansens svar på försämringar för låginkomsttagare - att det kompenseras med jobbavdrag. Kommer jobbavdraget att ge exempelvis timanställda som hoppar in tjugo timmar en vecka, fyra timmar nästa vecka och fem timmar en annan vecka flera hundralappar i månaden?

Eller kan facket göra socialdemokraterna vallöfte om att a-kassaersättningen höjs till 90 procent av lönen till sitt krav, utan att ens tänka in individuell lönesättning. Kommer timanställda, som inte kan bestämma om de har tillräckligt jobb så att de blir berättigade till a-kassa, få mycket bättre villkor av att a-kassaersättningen höjs till 90 procent av lönen?

Men en fackföreningsrörelse som vill nå styrka och respekt kan inte klamra sig fast vid partiers arbetsmarknadspolitik. Den kan inte heller nöja sig med att krama en idealiserad bild av det socialdemokratiska folkhemmets välfärdssystem, och blunda för de diskriminerande mekanismer som finns inbäddade i det. Den måste skapa självständiga politiska krav och kampmetoder, söka samarbete i sidled som går utöver fasta ramar och bli av med sina grindvakter.

Högeralliansens politiska programförklaring borde inte vara en överraskning för facket. Den är ett skuggprogram av Moderaternas motion den 5 oktober 2005. I augusti i år gav LO ut rapporten Hur tänker alliansen – vem ska arbeta mer? (Dan Andersson, Anna-Kirsti Löfgren) och den kan vi förvänta oss att i alla fall LO-ledningen läst. Rapporten har försiktiga slutsatser, men ger ändå en ytlig bild av vad högeralliansen menar med arbetslinje.

Om fackföreningsrörelsen väljer att följa en samförståndslinje, som högeralliansens politik är beroende av, så har den lagt kursen att öka ojämlikheten i samhället.

Att stanna vid solidaritet mellan förbund i centralorganisationen är att skilja arbetare från lägre tjänstemän och att sätta yrken mot varandra – och den svenska arbetsmarknaden tillhör de mest könsmärkta i Europa.

Om fackföreningsrörelsen, och LO är symboliskt viktig, vill vara en del i kampen för en rättvis (eller om den vill vara radikalare - jämlik) fördelning av välfärd är det nödvändigt är att släppa linjen om samförstånd och gå in för nytänkande och välja konflikt.