Miljöproblemen kan inte
konsumeras bort

I oktober släpptes Världsnaturfondens Living Planet Report.

Mediaresponsen var stor och något av ett klimatdrev gick igång. "Vi lever över våra tillgångar" och "vi lever som om året hade tre extra månader", hette det. Sedan dess har artiklar och inslag om hur man konsumerar miljövänligt varvats med sådana om den osedvanligt varma årstiden och de höga vattennivåerna. Gränserna för diskussionen i de stora medierna är noga dragna, och lösningen på problemet ligger alltid inom den individuella konsumtionens sfär.

Klimatproblemet, och miljöfrågan i allmänhet, är något som löser sig självt genom konsumentmakt. Så lyder melodin från både den borgerliga regeringen och deras otaliga pressorgan runtom i landet. Det som ska förändras är inte grunden för vår konsumtion, utan snarare vad vi konsumerar, framhåller Hans Bergström, Dagens Nyheters före detta chefredaktör, när han lägger ut texten på sin gamla ledarsida. Miljörörelsen sysslar med skenlösningar, tycker han, och trycker på för mer kärnkraft. Utan en ökad elförbrukning bli det nämligen ingen ekonomisk tillväxt, får vi veta.

Miljöhotet börjar inte i konsumtionsledet

Att den borgerliga ekonomiska demokratin i samma omfattning lider av samma problem som den borgerliga politiska demokratin är inget man låtsas om. Men miljöproblematiken börjar inte där jag som konsument köper isbergssallad under fel årstid, den upphör inte om jag går ut i skogen och plockar lite närproducerad granbarr istället.

Problemen går mycket djupare är så. Grönsaken i grönsaksdisken är nämligen redan odlad, såld, inköpt och transporterad i en varukedja där i princip varenda steg innehåller ett avkall på miljöaspekten. På samma sätt som alla kaffebönder inte får radikalt nya villkor på grund av rättvisemärkning så förändras inte hela jordbruksnäringen om man inför en koldioxidmärkning. Problemet ligger inte i att människor inte vet eller kan gissa att maten de äter är miljöfarlig.

Det är inte någon hemlighet idag att klädarbetare i exempelvis sydostasien arbetar under slavlika förhållanden. Påtryckningar från konsumenter har i det fallet lett till att förhållandena är mindre slavlika, men likväl slavlika. Det välställda västerlandet slutar inte köpa deras kläder för det.

Det beror inte på att västerlandets människor i allmänhet är onda jävlar, utan är snarare en fråga om alternativ.

Inte råd att prioritera miljön

Drägliga arbetsvillkor för förtryckta människor i andra delar av världen är en lyxvara för lyxkonsumtion i dagens ekonomi, precis som miljön.

Om traditionella hierarkiska vinstdrivande företag ska hålla sin nuvarande produktion intakt och samtidigt ta miljöhänsyn höjer det kostnaden och därmed priset, enligt kapitalistiska principer. I en kapitalistisk ekonomi har stora delar av befolkningen inte råd att prioritera miljön framför mat på bordet. Att marknaden för miljöförstörande varor drastiskt skulle minska, för att till slut försvinna, är minst sagt otrolig om dagens futtiga konsumentmakt är enda medlet för marknadsstyrning.

Istället för att lasta miljöproblemen på de ovanifrån individualiserade underklasserna borde ansvaret läggas på de som äger och konsumerar mest. Även om det ligger på enskilda individer att de befinner sig i långa bilköer vid arbetsdagens slut, så spelar de utsläppen mindre roll i avgasmolnen kring flygplan och rymdraketer.

Det är de som äger och driver företagen och de som sitter i olika beslutsförsamlingar som i hög grad bygger det samhälle vi lever i. De drar upp förutsättningarna för oss andra och våran existens.

Samhällsförändringar ska undvikas till varje pris

Med det nya klimatet på dagordningen vill de utöva tryck nedåt. I den bilbaserade infrastruktur och det konsumtionssamhälle som de har byggt så är det den vanliga människan som ska lägga band på sig. Skulden ligger enligt dem hos den enskilde, den utformning samhället har givits förkroppsligar över huvudtaget inga värderingar och utövar inget som helst likformande tryck. Därför ska de undervisa oss om vår mat och samtidigt riva upp politiska förslag om flygskatt. Hela grundlinjen tycks vara att inga genomgripande omvärderingar måste göras.

Världsnaturfonden, vars rapport satte hela diskussionen på dagordningen, är inte lika optimistiska. De talar istället om stora nedskärningar i koldioxidutsläppen, omläggningar och neddragningar i livsmedelskonsumtionen. Det kommer bli svårt att upprätthålla dagens energiproduktion i framtiden med ett miljöperspektiv, påpekar de. Författarna talar också om införandet av individuella konsumtionsrättigheter, ett förslag som snuddar vid det allra mest oheliga; planekonomi.

Bryt ideologiska lagar

Kanske var det också den typen av diskussioner Hans Bergström syftar på när han tycker att vissa tenderar att tappa huvudet i klimatdebatten. Skillnaden mellan Världnaturfonden och Bergström är att de förra diskuterar utifrån sina siffror (och möjligen vissa oredovisade politiska hållningar), medan den senare diskuterar utifrån i första hand sina politiska värderingar.

Även om det inte riktigt är dags att gå med i domedagssekten än, tycker jag att det är hög tid för Bergström och hans likasinnade att ta tag i de verkliga klimatbovarna istället för att diskutera medelmänniskans bilköp. Om det nu är möjligt utan att bryta ideologiska lagar.