En borgarkvinnas kamp mot
patriarkatet

Det är en riktig snyfthistoria. Kristina Axén Olin är inte bara boss över Stockholms stadshus och gruppledare för moderaterna i huvudstaden. Hon är dessutom trebarnsmamma och huvudansvarig för hushållet hemma i villan i Enskede. Så klart att kvinnan inte orkar med pressen. Vem skulle gjort det?

DN:s ledarskribent gör en träffande analys av de problem som kvinnor på utsatta poster råkar ut för. Det traditionella könsmönstret är förklaringen.

"[…] hon ska klara både den manliga konkurrensen mot toppen och den kvinnliga i fråga om familjen."

Så långt är vi hyfsat överens. Det kvinnliga dubbelarbetandet är ett enormt problem inte bara för kvinnorna själva. Det är också ekonomiskt kostsamt för samhället eftersom alla dessa utbrända kvinnor (visst, det finns män som går in i väggen också…) måste få vård och en inkomst under sjukskrivningen.

Vad ledarskribenten tycks glömma – och det visar sig tydligt när det kommer till lösningen på problemet, alltså hemhjälp – är att detta inte i första hand gäller kvinnliga finansborgarråd, partiledare och näringslivstoppar utan alla kvinnor som yrkesarbetar, i synnerhet de inom kvinnodominerade yrken.

Och vad kännetecknar de kvinnodominerade yrkena? Jo, de hittas oftast inom den offentliga sektorn. Och vad kännetecknar yrken inom den offentliga sektorn? Jo, hög arbetsbelastning och låg lön.

Så när ledarskribenten förutom individuell föräldraförsäkring föreslår subventionerade hushållstjänster ”glömmer” hon eller han bort det lilla faktum att majoriteten av de kvinnor som brakar ihop på grund av sin orimligt höga arbetsbelastning inte sitter i stadshuset på en högavlönad position. Pigor som lösning på den ojämlika arbetsdelning som råder i ”världens mest jämställda land” framstår än en gång som ett vansinnigt världsfrånvänt förslag. För vem ska städa hos pigan när hon inte pallar trycket? Och hur ska kvinnorna i hemtjänsten ha råd med någon som skurar deras toaletter när lönen knappt räcker till mat och hyra?

Det är en tröttsamt liberal syn på jämställdhet. Ett fåtal högavlönade kvinnor ska räddas från stressen och hjälpas till toppen genom att utnyttja i många fall papperslösa invandrarkvinnors desperation och samhälleliga utanförskap. Att ha piga ses nästan som ett solidaritetsarbete i många medel- och överklassfamiljer. En win-win situation. Pigan får jobb och små billiga presenter och kvinnan i familjen kan lägga allt krut på karriären. Smidigt och billigt, men knappast ett led i en strävan efter ett jämlikt och jämställt samhälle.

Men var är männen? Och var är problematiserandet av ett samhälle med en så hög arbetsbelastning på människor att de inte har råd att sköta sina egna hem? Är det ingen som ser kopplingen?

I Kristina Axén Olins familj råder en traditionell arbetsdelning enligt henne själv. ”Barnen förväntar sig att det är jag som gör saker.”, säger hon i DN:s intervju. Barnen alltså… Det låter snarare som att herr Olin har ett finger med i spelet. Med det är klart. Han har väl också viktigare saker för sig än att tvätta strumpor och vattna krukväxter. Bättre då med en liten piga som snabbt och smidigt kan städa villan innan makarna kommer hem från sina tunga och ansvarfyllda arbeten. Jämställdhet uppnås alltså enklast genom att ingen behöver ta hand om hushållsarbetet.

I ett land styrt av borgare verkar en kvinna per definition vara höginkomsttagare – i alla fall om hon ska omfattas av den liberala jämställdhetsideologi som helt saknar kritik mot det system som skapar och upprätthålles av könsmässigt ojämlik arbetsdelning. De övriga kvinnorna – den där lilla bortglömda majoriteten - har inga företrädare i regeringen och ingen plats i liberalernas visioner om en värld med oändlig individuell frihet. Vi ska vara glada om vi får ett jobb som piga i en rik familjs trevliga hem.

Tacksamma ska vi städa, laga mat och byta blöjor på överklassens barn, så att kvinnorna kan blunda för att det egentligen är ett ojämlikt samhälle med en av män upprätthållen könsmaktsordning som är orsaken till att det är tungt att satsa på karriären. Så skapas behovet av ett klassamhälle. Så omöjliggörs idén om ett kvinnligt systerskap.