Kärnkraftens ideologiska
förutsättningar

I veckan blev dock hela mediasverige varse om en helt annan vinkel av kärnkraften. Kärnkraftverket som arbetsplats kom plötsligt i fokus, i och med den uppmärksammade interna men läckta rapporten om arbetet på Forsmarkverket. När man läser rapporten är det inte utan att man undrar vad det är för folk som styr kärnkraftverket. Den kompetens som liberalerna har lärt oss följer med hög lön lyser med sin frånvaro.

Styrelsen för Forsmarks Kraftgrupp är polisanmäld av Statens Kärnkraftsinspektion för att den låter reaktorerna gå för högtryck och producerar mer el på säkerhetens bekostnad. I rapporten står att verksamhetens tydligaste ledstjärna är att följa tidplaner och produktionsmål. Mönstret är inte nytt för den som är bekant med vinstdrivande kapitalistiska företag.

Att pengar är högsta prioritet och ofta går före mycket annat, som exempelvis säkerhet, känns igen från bland annat olyckor i Stockholms tunnelbana. Och pengar blir det. Vattenfall, som äger större delen av Forsmark, redovisar ständigt stigande vinster. Något annat vore konstigt när priserna har avreglerats och därmed ständigt stiger, elbolagen är vinstmaximerande och elmarknaden är närmast ett oligopol.

En uppgift som många av de stora medierna tagit fasta på är att det vid en nykterhetskontroll knappt två veckor efter förra sommarens driftstopp visade sig att flera i personalen på Forsmark var berusade på arbetstid. Man kan givetvis tycka både det ena och det andra om att personlen på en arbetsplats är berusad, särskilt i ett lutherskt arbetsmoralsamhälle som Sverige. Men istället för att ondgöra sig över bristande arbetsmoral kan det vara intressant att uppmärksamma varför det är värre att dricka vin i kontrollrummet på Forsmark än vid middagsbordet.

Kärnkraftverket är en potentiellt mycket farlig miljö, både för de som jobbar på platsen och för omkringliggande samhället. Små misstag kan utlösa en direkt katastrof. Kraven på jobbarna på Forsmark är med andra ord höga. Är det över huvud taget rimligt att använda ett elsystem där en full medarbetare kan få ödesdigra konsekvenser, inte bara för sig själv utan också för stora delar av omkringliggande samhället?

Frågan är angelägen i en situation av vinstdrivande kärnkraftsindustri, där säkerhet betraktas som en utgiftspost som man kan och bör spara in på för att maximera vinsten, uppfylla tidsplanen och produktionsmålen. För det är ju inte så att de som håller i pengarna och tar ut vinsten är samma som de anställda som ska blåsa i promilleflöjten, vara städade och nästintill automatiserade.

Kärnkraften kräver strikt kontroll, inte bara över själva processen i sig, utan även över människorna runt den. Det är en energiform byggd för ett samhälle med centrum och periferi. Den tekniska lösning som Forsmark eller Ringhals erbjuder är svårkombinerad med ett samhälle som inte bara lämnat dagens arbetsordning bakom sig, men som också har en helt annan beslutsapparat.

Kärnkraftverk är helt utomordentliga när det gäller att på ett energimässigt ineffektivt sätt producera stora mängder statsubventionerad elkraft i ett centraliserat hierarkiskt samhälle, men med en enorm och helt obrukbar restprodukt. Men passeras de värden som är accepterade av och inbyggda i kärnkraftens tillvägagångssätt så måste även kärnkraften passeras, oavsett vilka finurliga lösningar som Svensk kärnbränslehantering kan trolla fram.