Tveksamt självstyre på
Storbritanniens villkor

Det nordirländska parlamentariska styret har upplösts av den brittiska staten ett flertal gånger. Senast 2002, då nordirländska polisen PSNI anklagade människor med kopplingar till Sinn Fein för spioneri vid parlamentet. Rättsfallet mot Sinn Fein-medlemmen lades senare ned efter att det framkommit att den anklagande personen var agent åt brittiska säkerhetstjänsten MI5 och spionerianklagelsen ett rent falsarium.

Det senaste valet har i huvudsak stått mellan de två ytterlighetspartierna Sinn Fein ("Vi själva") och Democratic Unionist Party (DUP), ledda av respektive Gerry Adams och Ian Paisley. Sinn Fein, med sina kopplingar till Irländska Republikanska Armén (IRA), står politiskt någonstans mellan vänsterpartiet och miljöpartiet. Till skillnad från de svenska exemplen är Sinn Fein inte ett lika parlamentariserat parti. Partiet har bland annat haft som policy att inte ta sina platser i olika parlament, detta som en protest mot organ som de betraktar som ogiltiga.

DUP är ett kristet konservativt parti som leds av pastor Ian Paisley. Paisley, som ständigt påpekar Sinn Feins kopplingar till IRA, har själv kopplingar till ett antal liknande probrittiska organisationer. Bland annat har han varit med och bildat de paramilitära grupperna Third Force, Ulster Protestant Volunteers och Ulster Resistance. DUP i sin tur är en utveckling av en slagsmålsklubb vid namn Ulster Protestant Action som också bildats av Paisley.

1979 kampanjade Paisley mot avkriminaliseringen av homosexuella handlingar mellan vuxna män. Han var också emot tidigare försök att säkra mänskliga rättigheter för den proirska minoriteten i Nordirland, samt beslutet att sluta utforma valkretsar så att de missgynnade proirska partier.

I nordirländsk politik är det viktigt att göra skillnad på unionist och lojalist, republikan och nationalist. En unionist är en probrittisk reformist, en nationalist en proirsk dito. De mindre parlamentariskt orienterade kallas lojalister respektive republikaner. Rent allmänt är en lojalist en människa som sluter upp bakom den rådande maktordningen. Det finns också vissa religiösa kopplingar. Den probrittiska sidan består i allmänhet av protestanter, medan den irska består av katoliker. På den irländska sidan avtar dock religiositet med stigande radikalism. Sinn Fein och IRA, som är republikanska, betraktas inte som katolska rörelser medan socialdemokratiska SDLP betraktas som nationalistiska och katoliker.

Konflikten löper dock längs flera skiljelinjer. Probritter kommer i allmänhet från icke-irska bosättarfamiljer, är protestanter och lojala med Storbritannien. Resten av befolkningen är till största delen katoliker och av irländsk härkomst. Bland dessa råder splittring kring vilken stat man vill tillhöra. Till detta kommer också att borgerliga politiker i allmänhet är probritter, medan mer vänsterinriktade är nationalister eller republikaner. Historiskt har de nordirländska myndigheterna varit bosättarnas maktmedel mot irländare och antibritter.

Den svenska mediabevakningen påtalar gärna kopplingarna mellan "terrorgruppen" IRA och Sinn Fein, så att läsaren vet vilka som är de onda jävlarna. Att DUP i praktiken har stöd från den brittiska staten och dess polisiära arm PSNI (Police Service of Northern Ireland) nämns knappast. Att tidigare polisorgan på Nordirland samverkat med lojalistiska paramilitärer, som de som DUP-ledaren Paisley varit inblandad i, och mördat dissidenter är det precis lika tyst om.

Istället är det nu Sinn Fein som nyligen blivit ett legitimt politiskt alternativ. För nu har minsann IRA påbörjat avväpning. I januari 2007 accepterade Sinn Fein PSNI som polisiärt organ på Nordirland. Just beslutet att acceptera PSNI var kontroversiellt bland många gräsrötter, som fortfarande betraktar polisen som brittisk kolonialstyrka, och partiledaren Gerry Adams har som följd utmålats som politisk karriärist.

Det självstyre som Tony Blair och andra talar sig varma för är snarare att betrakta som en politisk avlastning för brittiska beslutsorgan än någon form av verklig självständighet. Med DUP som största parti, ett avväpnat IRA och ett mer och mer reformistiskt Sinn Fein tycker nog Tony att hotet mot den rådande ordningen är avlägset. Om nu förhandlingarna mellan Sinn Fein och DUP inte är klara innan 26 mars är inte det ett problem. Då återgår ju allt ändå till vad det var innan valet.

Hur det än blir faller alltså maktövertaget i varma probrittiska västvärldshänder.

Situationen i Nordirland är inte ny. Den har många internationella paralleller. Det handlar inte om huruvida våld är legitimt politiskt, vilket språk som ska få talas på allmän plats, vilka gudar som får dyrkas eller distributionen av ekonomiskt och politiskt inflytande. Istället innefattar konflikten alla dessa frågor och många fler i en situation där en maktapparat försöker utöva makt genom att nedvärdera fiendens alla karaktäristika. Detta i sin tur är ett beteende typiskt för bland annat kolonialmakter, som Storbritannien på Irland.

Det är i ett sådant sammanhang som partier som Sinn Fein måste förstås. För dem är uppdelningen av Irland en produkt av brittisk makthunger. Därmed är både Nordirland och Irländska republiken, som de existerar idag, organ som fungerar utifrån förutsättningar givna av den gamla kolonialmakten.

Sinn Feins sak enligt Sinn Fein är ett socialistiskt självstyrande Irland fritt från brittiskt inflytande. Frågan är hur en sådan sak främjas av att erkänna den poliskår som uppenbarligen verkar i den brittiska statens, och därmed unionisternas, intresse. Snarare är steget in i finrummet som Sinn Fein är farligt nära att ta ett steg mot politisk pragmatism. Politisk pragmatism i sin tur är kodordet för en politik som förvandlats till rena teknikaliteter, där värderingarna i alla lägen påtalas som desamma bland alla parter.

Visst, det är mindre troligt att Sinn Fein plötsligt skulle bli ett kristet konservativt parti av samma snitt som DUP. Men att sitta i koalition med så tveklösa moståndare som DUP, särskilt som DUP är det större partiet, är snudd på förlamning när DUP i sista hand har fullt stöd från polis, militär och underrättelsetjänst.

Så länge Storbritannien har sista ordet i Nordirlands politik förblir republikaner systemets första, främsta och största fiender. Att då ödsla energi på att gräva ner sig i parlamentarismens pappershögar måste framstå som ett omåttligt tidslöseri.