"Lönsamhet" - ett
fackligt ansvar?

Vad som är rimligt råder det dock delade meningar om på arbetsköparsidan. Det blev uppenbart när de liberala monopolisterna i Svenskt Näringsliv försökte stoppa kollektivavtalet mellan Svensk Handel och Handelsanställdas förbund. Jan-Peter Duker, Svenskt Näringslivs vice vd, påpekade att löneökningarna var alldeles för höga - i praktiken att det här med jämställdhetspott för lågavlönade kvinnor minst är dåligt.

Duker är inte ensam om att rynka pannan inför de monstruösa lönepåslagen på 2-3000 kronor. Med sig har han Riksbankschefen Stefan Ingves, professor Lars Calmfors och säkert många fler. Gemensamt för dessa kritiker är att de alla utgår från härlig grundläggande nationalekonomisk teori när de varnar och hotar att dessa små löneökningar minsann kan leda till inflation och högre ränta.

På så sätt gör Jan-Peter Duker, Stefan Ingves och Lars Calmfors, som alla är höginkomsttagare, borgare och män, landets låginkomsttagande kvinnor ansvariga för samhällets fortbestånd. Poängen för dessa tre vise män är att det som sker mellan att lönerna höjs och eventuell inflation och räntehöjning är helt naturliga och automatiska skeenden.

Det är för Lars, Stefan och inte minst vd-veteranen Jan-Peter självklart att om lönerna stiger måste också priserna stiga. Om så inte skedde skulle ju lönepåslag vara ett hot mot bonusar, topplöner och profit, och i längden den ekonomiska skiktningen i samhället. Vän av Ordningen förstår på en gång att något sådant hot är helt otänkbart.

Att kräva löneökningar är inget konstigt i vårt samhälle. I princip allt beror ju på något sätt av hur mycket pengar som finns i plånboken eller på banken. Hungern efter mer blir inte heller stillad av det ivriga påtalandet och förespråkandet av så kallad medelklassig levnadsstandard och -kultur eller de ekonomiska överklassernas vräkande och bräkande.

I Arbetaren skriver Rebecka Bohlin att det finns löneutrymme på omkring 5 procent. Detta utifrån beräkningar gjorda på siffror från Konjukturinstitutet. Allting under 5 procent är detsamma som en maktförskjutning till överklassens fördel, menar hon. Omvänt är alla löneavtal som prickar på 5 procent inget annat än bevarande av den nuvarande fördelningen. Löneökningar på minst fem procent är alltså det enda acceptabla för den som inte svär sig till liberala fördelningsprinciper av typen "mer till den som har mest" och på allvar tror att det är bäst för oss alla.

Fem procent är i sig ingen stor löneökning, särskilt inte i jämförelse med de löneökningar som erhålls av de som företräds av Jan-Peter Duker och hans gelikar. Men räknat efter produktivitetsökning och inflation borde det utgöra golvet i löneförhandling för de som säger sig ha någon som helst seriös tanke om mindre ekonomisk ojämlikhet, eller för att vara kraftigt radikal i LO-Sverige; för den som har någon som helst seriös tanke om ekonomisk jämlikhet.

Det värsta är inte att se hur det kan bli bråk över att miljonärerna i Svenskt Näringsliv ska betala ut några futtiga tusenlappar. Det värsta är att se hur vissa fackförbund rätt och slätt går med på de borgerliga ekonomiska synsätten. Att de accepterar en ekonomisk ansvarsroll som läggs på dem av de som har intresse av att hålla just arbetarna på mattan. För fackföreningarna ska ju företräda arbetarna och deras intressen, och inte vara ännu en lobbyorganisation för det borgerliga samhällets fortbestånd.

För vad är det egentligen för fackföbund som, likt Handelsanställdas, "egentligen inte vill strejka" när motparten beter sig som Svenskt Näringsliv? Inte nog med de relativt låga löneförhöjningarna, Handels står med mössan i hand till och med inför strejk. Om det är budet från "världens starkaste fackföreningsrörelse" är det inte konstigt att Svenskt Näringsliv känner att de kan bete sig så småaktigt.