Frankrike vrids än mer
åt höger

Varken Gud, Caesar eller retoriker. Framtiden hör till oss!

Resultatet av det franska presidentvalet kommer oundvikligen att prägla våra livsvillkor, arbetsvillkor och våran kamp. Till slut vann högerns kandidat som särskilt lyckades ta till sig och införliva ultrahögerns vidriga idéer i sitt politiska program.

CNT i kamp mot högern, första maj Paris 2007. Bilder: Ronny Stansert

Detta val innebär en verklig högervridning av det politiska livet och det franska samhället både när det gäller väljarna och de ämnen som tagits upp och de förslag som har lagts fram. Inför detta är vänstern oförmögen att komma med någon typ av alternativ på det politiska, sociala och det ekonomiska planet.

Det är därför förskräckande att så många lönearbetare och så människor bland de lägre folklagren har röstat på en kandidat som genom illusioner, demagogi eller förvirring för många människor som är drabbade av social osäkerhet, uppenbarat sig som en försynens man som kan ge svar och lösningar på deras daliga problem och deras oro inför framtiden.

Men lönearbetarna och arbetarklassen har ingenting att vänta från den nya presidenten och hans program.

Redan i sitt första tal påminde den framtida presidenten om de tankegångar som ligger till grund för hans samhällsprojekt: arbete, auktoritet, moral, meriter, nationell identitet. Det är ytterligare värden som kommer att kombineras med de styrande och ägande klassernas intressen, och med ett reaktionärt och nationalistiskt samhällsprojekt.

Det är ofrånkomligt att klyftorna kommer att öka, de osäkra anställningarna utvecklas, nedmonteringen av de offentliga sektorn och socialförsäkringssystemet accelerera. Moralismen i religiös förklädnad kommer att öka sitt tryck på samhället och repressionen kommer att öka i säkerhetens namn, och där kommer invandrarna att bli de första offren.

Alla dessa förtrycksmekanismer kommer att utformas med mycket konkreta åtgärder som kommer att användas mycket snart om vi inte sätter oss till motvärn: ifrågasättandet av arbetslagstiftningen, attacker mot strejkrätten, särskilt när det gäller uppfyllande av minimiservice för transporter, och skattesänkningar för att gynna de rikaste. Många andra åtgärder planeras som kommer att drabba löntagarna och arbetarklassen och befästa detta samhälle som ett ojämlikt och kapitalistiskt samhälle.

Hellre raseri i kampen än resignation!

I denna situation vet vi att bara genom att bygga upp en ett styrkeförhållande på det sociala planet kan vi förändra saker och undvika att Frankrike skall stå på tur att nå det ultraliberala samhälle som England drabbades av under Thatcher på 80-talet.

Det är viktigt att bryta den skygghet som brukar infinna sig efter presidentvalen, och organisera genom demonstrationer, strejker och ockupationer för att blockera den liberala och repressiva ångvälten som närmar sig, försvara det som finns kvar av den offentliga sektorn och socialförsäkringssystemet och på så sätt kanske kunna återfinna vägen till de sociala erövringarna.

Vi kan bara räkna med oss själva och vår dagliga kamp, i bostadsområdena och på arbetsplatserna, för att det skall kunna uppstå en självständig social rörelse som arbetar solidariskt och för att frigöra andra system och ett annat samhällsprojekt.

Högern blir allt hårdare och vi måste stärka vår kamp! Nedräkningen har börjat!