Meningslös
sysselsättning

På alla fängelser i landet råder arbetsplikt för fångarna. Det betyder att man måste arbeta, eller studera för dem som lyckas kämpa sig till en studieplats. Den som inte deltar i den sysselsättning som erbjuds kan räkna med en rapport för arbetsvägran, något som kan leda till senarelagd villkorlig frigivning, indragna permissioner eller till och med indragna besök. I värsta fall kan isolering eller tvångsförflyttning bli aktuellt.

Många skulle säkert uppskatta att ha något att sysselsätta sig med om dagarna om den sysselsättning som erbjöds upplevdes som meningsfull, men eftersom som det med all rätt ständigt ifrågasattes hur meningsfullt det var att till exempel pilla bort skyddsplast från plåtbitar eller lägga fem skruvar i en plastpåse så ströks ordet meningsfull ur lagtexten. Numera står det bara att kriminalvården ska erbjuda sysselsättning till de intagna, inget om att den ska vara meningsfull. Tänk vad bra allt skulle vara om man själv kunde ändra lagtexten lite som det passar?

Utöver arbete och studier kan man också få delta i någon form av programverksamhet som i teorin ska förhindra återfall i brott eller missbruk. Jag deltar till exempel varje fredag i något som kallas Social färdighetsträning, STF. Det innebär i praktiken att personalen låser in mig i ett kök i källaren där jag värmer halvfabrikat medan de övervakar mig med en kamera som sitter i taket. När jag sedan är klar med halvfabrikaten (efter 30-40 minuter i 225°C) signalerar jag att jag är klar genom att ställa en papperskorg mitt på golvet och då blir jag utsläppt från köket. Jag har svårt att se vad det är för sociala färdigheter som jag skulle kunna tänkas träna upp på det här viset, men det kanske klarnar vad det lider.

Arbetena som vi fångar annars erbjuds består oftast av enklare, monotona paketerings- eller monteringsjobb. Ofta kan det vara svårt att hitta jobb så att det räcker till alla, men arbetsplikten gäller lik förbaskat så man måste ju gå till verkstaden ändå även om det är svårt att fatta vitsen med det hela när det ändå inte finns något jobb att göra och man får sitta på en stol och stirra i taket hela dagen. Dessutom får man ju ingen lön när det inte finns något jobb, men lik förbannat måste man sitta i verkstaden. Någon semester eller ledighet är inte att tänka på. Vi har inte heller något fackförbund eller någon annan organisation att vända oss till för att klaga på vår arbetssituation eller arbetsmiljö.

Vi fångar måste alltså sitta i en sliten verkstad och utföra meningslösa arbeten åt företag på utsidan. Med tanke på vad vi får i lön är det uppenbart att dessa företag tjänar stora pengar på oss. Snittet ligger på nio kronor i timmen, men om man jobbar på ackord kan man som mest nå upp i hela fjorton kronor. Tjoho! Lönerna har för övrigt varit desamma sedan 1970-talet, här tas ingen hänsyn till inflation eller prisökningar.

Man tjänar ihop 300-400 kronor i veckan och det är inga problem att få de pengarna att gå åt. Dels måste vi betala överpriser för att ringa via kriminalvårdens speciella telefonsystem, INTIK. Sen kommer frimärken, tobak, tidningar, hygienartiklar och så vidare. Pengarna ska också räcka till permissioner (tågresa, mat med mera) och till besök då man kanske vill köpa mat eller åtminstone fika till dem som kommer och hälsar på. Sen något år tillbaka måste vi även betala glasögon och tandvård själva. Jag skriver måste eftersom kriminalvården inte längre bekostar detta och man faktiskt inte klarar sig utan vare sig det ena eller det andra.

Att lägga undan pengar till sin frigivning eller betala av på skadestånd eller andra skulder är inte att tänka på. Jag har länge undrat varför kriminalvården inte skulle kunna erbjuda oss riktiga jobb till riktiga löner? Vi är ju inga idioter som sitter här. Om vi fick möjlighet att lära oss ett yrke skulle vi kunna ha användning för det senare i livet. Det skulle vara lättare att få jobb och kunna försörja sig, för att inte tala om att man skulle ha lite arbetslivserfarenhet att komma med istället för flera år av ingenting.

Många har aldrig haft ett riktigt jobb eller tjänat några (hederliga) pengar. Om vi dessutom fick vettiga löner skulle vi slippa vara skuldsatta. Då skulle fler kunna få bostad och allt annat som behöver skaffas när man ska starta om sitt liv från noll. Med dessa förutsättningar, inga skulder och yrkeserfarenhet, skulle fler kunna klara av att leva ett "normalt" liv. Alltså inte bara vi, utan hela samhället skulle vinna på det. Bortsett från fängelsernas personal som skulle vara tvungna att se sig om efter nya jobb i takt med att antalet fångar började sjunka. Kanske är det så att kriminalvården är till för personalen och inte fångarna?