Vår nya underklass

I takt med den nyliberala globaliseringen, vilken skapar ökade ekonomiska skillnader mellan världens länder, tvingas allt fler människor i den fattiga delen av världen att söka sig till väst. Några är dem som lyckas ta sig in i Schengenområdet² och få uppehållstillstånd, medborgarskap och förhoppningsvis en laglig försörjning. Många är dem som får avslag och tvingas leva gömda, kriminaliserade och med slavliknande arbetskontrakt.

Illegala och lönsamma

Uppskattningsvis två miljoner människor inom Schengenområdet lever i skuggan av välfärdsprogram och medborgerliga rättigheter. Detta gör att de är en mycket tacksam grupp att exploatera. Och framförallt: dessa brutalt utnyttjade människor utgör en växande underklass då ekonomin inom vissa branscher i väst allt mer bygger på så kallat svartarbete.

Som papperslös försörjer man sig utan några som helst rättigheter. Ingen sjukförsäkring, ingen betald semester, ingen pension, ingen OB-ersättning. I Sverige uppskattas lönen för en papperslös vara från 10 kronor i timmen och uppåt. Denna underklass - mellan 30 000 - 50 000 personer - kostar inte den svenska staten eller skattebetalarna något - tvärtom.

Som extremt underbetald arbetskraft bidrar de papperslösa till enorma profiter till arbetsköparna. Detta trots att papperslösa, precis som övriga samhällsmedlemmar, måste betala hyra, mat, kläder et cetera. Men det är viktigt att komma ihåg att även övriga samhällsmedlemmar, så kallade vanliga knegare, tjänar på de papperslösas utsatthet då exploateringen av dem betyder låga priser på till exempel grönsaker, frukt och restaurangmat.

Brott mot mänskliga rättigheter

En person med erfarenhet av ett liv som papperslös i Sverige är 27-årige Barak. Han flydde till Sverige från diktaturen i Eritrea i hopp om en fristad. Men efter flera år som papperslös gav han upp och överlämnade sig självmant till polisen. Han orkade helt enkelt inte längre med den enorma press det innebär att leva som rättslös, att ständigt vara utfattig, att varje dag behöva se upp för vakter i tunnelbanan och skvallrande illvilliga grannar.

I stället satte han allt sitt hopp till att svenska myndigheter ska följa den praxis som de flesta andra EU-länder anammar när det gäller Eritrea, nämligen att inte avvisa någon till diktaturen. Men svenska staten tog ingen hänsyn till detta och idag sitter 27-åringen på det låsta flyktingförvaret i Märsta utanför Stockholm i väntan på att avvisas.

För vissa av oss "lagliga" medborgare kan det tyckas märkligt att hellre än att leva papperslös i Sverige ge upp och riskera att bli avvisad till en diktatur. Men frågan är vad som egentligen skiljer livet i ett land utan vare sig fri press eller yttrande- och åsiktsfrihet från ett där man som papperslös nekas alla medborgerliga rättigheter som kan tänkas: utbildning, sjukvård, arbete, rösträtt och så vidare.

Faktum är att Sverige bryter mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna när man nekar vuxna papperslösa hälso- och sjukvård. Man bryter även mot ILO:s (International Labour Organization³) konventioner om rättigheter på arbetsmarknaden som ska gälla alla arbetare oavsett legal status, oavsett om de har papper eller inte. Svenska staten förvägrar papperslösa arbetare sina rättigheter att organisera sig, att sluta kollektivavtal, att inte diskrimineras i arbetslivet och man struntar i förbuden mot tvångsarbete och barnarbete.

Stat och kapital bär ansvaret

I ett marknadsliberalt samhällssystem som vårt behövs inga gapiga brunskjortor på gatorna när den mest brutala rasismen manifesteras av styrande politiker och kapitalister. De papperslösa är rättslösa och illegala - det ser politikerna till - men inte värdelösa, den biten sörjer kapitalisterna för.