Vad är det vi firar
egentligen?

Det började i New York den 8 mars 1857. Kvinnor från kläd – och textilindustrin gick ut på gatorna i en spontan demonstration för högre löner och kortare arbetsdagar. Ett massivt polisupbåd slog ner demonstrationen och arresterade ett stort antal kvinnor. Flera skadades också i tumultet. Samma dag drygt femtio år senare, 1908, slöt 15 000 arbetande kvinnor upp i en protestmarch på New Yorks gator och krävde bättre arbetsvillkor och rösträtt.

När den första internationella kvinnokonferensen – arrangerad av andra internationalen och den tyska feministen och socialisten Clara Zetkin – hölls på den välbekanta adressen Jagtvej 69 i Köpenhamn blev 8 mars ett självklart val av datum för den internationella kvinnodag som konferensen utropade – en dag som i ljuset av sin historia manifesterar att klasskamp och kvinnokamp inte går att separera.

Kamp eller glittrigt jippo?

Åttonde mars firas i år över hela landet med feministiska forum, demonstrationer, debatter och fester. Men det är samtidigt sorgligt att se hur denna internationella kampdag i mångt och mycket har urvattnats och blivit till ett kommersiellt jippo, inte olikt alla hjärtans dag, eller en liberal lovsång till starka karriärkvinnor som lyckas få ihop livspusslet med hjälp av olika skatteavdrag.

8 mars kan i dag betyda allt ifrån en röd ros till frugan som till att utse de femtio mest framgångsrika kvinnorna i näringslivet. Det är ett hån mot de kvinnor som demonstrerade i New York för 150 år sedan. De hade väl inte brytt sig ett skit ifall det var en inflytelserik kvinna som betalade ut deras låga löner istället för en man. Och det var knappast rosor de önskade sig mest.

Vilka är de riktiga stridsfrågorna?

Kopplingen mellan klasskamp och kvinnokamp kan vara svår att hitta i dag. Fler maktanalyser har letat sig in i den feministiska diskussionen och könsmaktsanalysen har på många håll nyanserats för att ge plats åt till exempel sexualitet och etnicitet. Men klass är fortfarande läskigt att ta i och få vågar ge sig på kapitalismen (och staten) som en utövare av kvinnoförtryck.

Frågor som könskvotering till bolagsstyrelser och masskonsumtion som kvinnlig frigörelse kan framhållas som feministiska stridsfrågor trots deras systembevarande karaktär och sveriges första feministiska parti vägrade placera sig till vänster.

Historien om 8 mars visar oss att det finns fler maktordningar än den patriarkala. I en tid när klassklyftorna ökar längt könsmässiga och etniska linjer kan man som feminist inte blunda för att kampen måste föras på flera fronter. 8 mars har en historia av klasskamp. Det är vår uppgift att föra det arvet vidare in i framtiden.