Folk (-rock) tystar Bush

The Levellers
KB, Malmö

Jag känner mig skeptisk när jag knallar i väg till KB genom ett slaskigt och mörkt Malmö. Jag har hört av flera att det brittiska bandet The Levellers har blivit lite gubbigt saggiga och att varken de nya skivorna eller livespelningar riktigt håller måttet. Men vaddå, tänker jag, Rolling Stones (för att ta ett exempel) har ju hållit på bra mycket längre och drar fortfarande fulla hus. Därmed inget sagt om gubbigheten i det bandet. Men den behöver ju inte vara ett mått på bristande kvalité eller musikalisk entusiasm, eller?

Sjukt mycket 90-tal

Hur som helst. Jag har sett fram emot den här konserten. Det är första gången jag ska se The Levellers live. Jag har lyssnat på den näst senaste plattan Green Blade Rising hela dagen och funderat på varför jag tycker att musiken är så bra, varför den inte bara vill få mina ben att dansa, utan också föder nån slags frihetslängtan. Jag är svag för deras punkrockiga folkmusiksound med elfiol och stämsång och hela köret och texterna är fantastiska – både vackra och politiska. The Levellers känns sjukt mycket nittiotal i musik och attityd och det är kanske det jag gillar.

Kanske hade jag velat vara med 1991 när första plattan kom och dansa loss på nån festival i England med en massa andra hippieanarkister. Återstår att se om några av dem har hittat till KB i kväll. Och nja, det är väl knappast festivalstämning framför scenen. Det är lugnt och sansat. Ganska blandad publik faktiskt. Många var säkert med och svängde benen till fioltonerna för femton år sen, men de flesta ser rätt unga ut.

Bush inleder spelningen

Innan bandet intar scenen hörs en bekant stämma i högtalarna – herr George W Bush. Det är ett tal till nationen. Det handlar om Irak. Han säger: ”We will stay until the work is done” och jag tänker att det kanske gäller the Levellers också. Och då kommer de. Runt fyrtio, lite gubbmagar, men med uppenbar energi. De kickar igång spelningen med Sell out – en låt från första plattan, men trots sin samtidsbetraktelse av ständig aktualitet: ”The year is 1991, it seems that freedom´s dead and gone, the power of the rich is held by few.” Sångaren Mark Chadwick är cool och samlad, men basisten med de stjärtlånga dreadsen och violinisten rockar loss från första tonen, som om någon tryckt på en knapp. Det känns lite inövat.

Trots att spelningen är en del av promotionturnén för nya skivan Truth&Lies kör de mest gamla låtar, kanske för att det var tio år sedan de spelade i Malmö och vill vara säkra på att de får publiken med sig. Och det får de. Folk dansar och sträcker händerna mot basisten som solar på scenkanten. Fan, de är riktigt bra. Det svänger som fan och de verkar ha det kul på scenen. Det är klart, lite rutinmässigt är det och inget mellansnack alls som liksom kan förklara eller försvara att de faktiskt satte ribban rätt högt med det inledande Bushtalet. De drar av låt efter låt och gör det i och för sig med inlevelse, men det är ändå lite halvtrist stämning. När Gitarristen och andrasångaren Simon Friend sjunger en låt ensam med sin gitarr sticker en kille som står bakom mig fram huvudet, nickar mot mitt anteckningsblock och säger: ”Skriv att det är underbart.” Sure, det ska jag.

Riktning saknas

The Levellers håller på rätt länge och framåt slutet börjar jag gäspa, men vaknar till när de spelar Liberty song, vilket visar sig vara sista låten. Det är jävligt röjigt och taglet flyger från fiolkillens stråke. Extranummer blir tre låtar från första skivan, bland annat titelspåret One Way. Publiken jublar och bandet tackar lite blygt för sig. Jag frågar en tjej i publiken om det är första gången hon ser the Levellers. Det är det inte. Hon såg dem 95, på Hultsfred. Jag undrar om hon tycker att de har förändrats sedan dess och hon säger att det mest är ölmagarna som har växt. Kanske är det så. Och det är väl inte odelat positivt. Kanske har de fastnat lite i ett koncept som inte går att dra hur långt som helst. De vill vara folkrock och folkliga och de vill göra ett inlägg i den politiska debatten, det är uppenbart.

Men någonting fattas. Jag tror inte att det handlar om trötthet, för de verkar gilla att spela och är ju verkligen ett band som gör sig live. ”We will stay until the work is done.” Ja i så fall får de nog vara lite tydligare med vad de vill, vad det är som ska bli gjort. För trots att det rent musikaliskt är bra så fattas det en riktning. The Levellers står och stampar på samma grästuva som för femton år sen. Den börjar bli platt.