Kriget i Kosova

Lördagen den 20 mars lämnade den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE Kosova. 400 bilar innehållande 1400 fredsverifikatörer rullade i kolonner ut ur området. Detta tillbakadragande förvånade egentligen inte någon. Det var meningen att fredsverifikatörerna skulle verifiera ett serbiskt trupptillbakadragande. OSSE fick istället verifiera ett accelererande våld mot albansktalande invånare i Kosova.

Fredssamtal dränkta i blod

Två dagar innan de förhandlingar som avbrutits i Rambouluillet i Paris skulle starta igen, lördagen den 13 mars, exploderade tre bomber i industristäderna Mitrovi och Podujevo i Kosova. Minst nio människor miste livet och drygt hundra skadades allvarligt. Den första bomben var hembygd och exploderade mitt i Mitrovi`s lördagsmarknad. Fyra personer dog omedelbart. Två av de dödade var barn och en kvinna. Marknadsplatsen förvandlades, efter explosionen till ett blodigt kaos av kroppsdelar, kläder, frukt och grönsaker.

I Podujevo exploderade två bomber - den första på grönsaksmarknaden - den andra bakom stadens centrala polisstation. Tre personer dödades varav en 13-årig flicka. Ingen organisation tog på sig skulden och de män som greps efter attentaten vägrade svara på frågor om etnisk härkomst.

Det var dock uppenbart att bombernas syfte var ett nationalistiskt försök att skjuta sönder de uppskjutna fredssamtalen från Rambouluillet som skulle återupptas på Hotel Majestic i Paris. Det sataniska i attackerna och massmediernas beskyllningar dagarna efter associeras lätt till den serbiska granatattacken mot grönsaksmarknaden på Markalegatan i Sarajevo den 29 augusti 1995 då 41 människor dödades. Denna association föreföll självklar också i de albanskspråkiga tidningarna; i synnerhet som de serbiska tidningarna skrev att Kosovas Befrielse Armé, UCK, skulle ligga bakom dåden. Albanerna skulle genomfört attentatet för att väcka sympati utomlands. Detta var samma sorts logik som de serbiska tidningarna använde mot bosnijakerna efter granatattacken i Sarajevo.

Bombattackerna gav hur som helst en saklig emfas åt den krigets korkade logik den finlandssvenske författaren Willy Kyrklund beskriver i en artikel efter Sarajevo massakern; Gud skjuter kanon - Willy Kyrklund ger ett praktiskt förslag till en god moral:

Att överfalla, råna, våldta och strypa en torghandlerska/eller en 13-årig flicka/ är en god eller en ond gärning beroende på vilken folkgrupp hon tillhör. En handling som gynnar den egna flocken är alltid god. Och en utbredd samstämmighet säger att torghandlerskan borde avlivas på avstånd genom granatskott.

Hur det hela tog en ände i förskräckelse

Att den serbiska sidans förhandlare i Paris inte en tanke på undertecknade av fredsavtalet, var uppenbart från det att förhandlingarna återupptogs den 15 mars. De serbiska delegaterna raljerade till och med över fredsavtalet i TV. På journalisterna fråga till serbernas chefsdelegat, Milutinovic, om serberna var beredda att underteckna fredsavtalet svarade:

Milutinovic: Avtalet!?
Journalisten /förvirrat/: avtalet?
Milutinovic: Precis! /med andemeningen att det inte fanns något avtal, i vart fall inte ett som kunde godtas av serberna/

Serbernas reaktion var inte bara uttryck för ignorans, det hade en saklig grund. Under de 17 dagar långa Rambouluilletmötet hade parterna haft tillgång till fredsavtalet under några timmar. Serberna menade att; om Kosova förvandlades, som det föreslogs i dokumentet, till ett internationellt protektorat skulle Serbien stympas. Serberna menade att inget land i världen kunde acceptera något sådant och man sade att parterna aldrig getts chansen att förhandla om avtalstexten: det man diskuterat var principer för Kosovas utvidgade autonomi. När Parismötet avslutades hade de albansktalande skrivit under fredsavtalet, men inte serberna. President Clinton menade att den serbiske presidenten Slobodan Milosevic därmed "gått över tröskeln" och Clinton hotade för femtioelfte gången med NATO bombningar.

Att bomba eller bomba, det är frågan

NATO chefen Javier Solanas beslutade sent på kvällen, tisdagen den 23 mars om bombningar mot serbiska mål i Kosova. USA:s chefsmedlare, Richard Holbroke, motiverade beslutet på följande vis: Det har inte skett något genombrott i våra samtal. Milosevic har valt en väg vars konsekvenser han är fullt medveten om.

Solanas beslut kommer nog att visa sig vara förödande. Flyganfallen som inleddes, klockan 20:30 svensk tid, den 24 mars lär resultera i att Milosovic redan starka position blir än starkare, hans makt blir total. Han kommer i värsta fall att förses med alibi för att trappa upp den påbörjade storskaliga etniska rensningen i Kosova, påkallad av Serbiens kritiska läge.

Flygbombningarna kommer dessutom att bli kostsamma för NATO. Det är knappast troligt att Milosevic lägger ned vapnen i första taget: serberna verkar beredda att slåss och Milosovic har stationerat åtminstone 40 000 man i Kosova.

Det är uppenbart att skälet till bombningarna inte är de humanitära som NATO legitimerar sitt anfall med. Det rör sig sannolikt om strategiska skäl: man vill hindra en spridning av konflikten via Makedonien till Grekland, ett område som är vitalt i det storpolitiska spelet. NATO ämnar försvaga den serbiska armén så att den inte har kapacitet att angripa.

Sveriges utrikesminister, Anna Lind deklarerade efter anfallet att; Sverige tar avstånd från attackerna i folkrättsligt hänseende, men fortsatte hon, vi förstår det politiska beslutet. Om de humanitära skälen verkligen låg bakom NATO angreppet: om man ville sätta stopp för den serbiska aggressionen och det inledda folkmordet på kosovaalbaner skulle NATOs strategi vara annorlunda. NATO skulle åtmintone försökt konferera med säkerhetsrådet, även om det inte kunde ge några resultat. Hade man lyckats etablera beslutet om attacken vore invändningar om brott mot folkrätten inte tillämpbara. Den nya paragraff om internationellt nödvärnsrätt som håller på att implementeras hade då kunnat testats i FN. NATO skulle; om säkerhetsrådet inte accepterat nödvärsrätten också kunnat hjälpa albanerna; om man efter omedelbart efter bombningarna inledde en storskalig truppintervension i Kosova. En sådan trupplandsättning kommer troligen inte säkerhetsrådet att gå med på: en sådan åtgärd vore invasion av en europeisk suverän nation.

Troligen skulle en sådan åtgärd dessutom bli för dyr för NATO, dessutom har de 10 000 NATO militärerna som placerats i Makedonien förbjudits att använda makedonskt territorium som bas för en attack på Serbien av Makedoniens regering. Makedonien är det enda område NATO kan använda som bas.

Om en sådan NATO invasion ändå sker så kanske läget stabiliseras. Milosovic får då ett skäl att dra sig ur Kosova som han ändå förr eller senare måste lämna, för att fortsätta kriget mot Montenegros demokratiska och separatistiska krafter. Kriget mot Montenegro blir troligtvis verklighet också när och om Serbien knäcks i Kosova av NATOs bombningarna.

För närvarande strömmar 250000 albanska och serbiska flyktingar undan kriget i Kosova till Montenegro och Makedonien. Striderna mot UCK trappas upp. Övergreppen mot de som stannar kvar blir allt talrikare.

Albanernas situation i Kosova.

Den 22 mars stormades byn Polac varvid 16 av byns invånare dödades. De flesta husen i Skenderaj har bränts till grunden. De manliga invånarna har tagits som gisslan i amunitionsfabriken och på polisstationen i Mitrovica.

Över 15 000 människor har tvingats lämna sina hem i Drenica och lever nu på landsvägarna i skräck för nya överfall: de behöver mat och läkarvård. De flesta av dem är sjuka.

Medan detta sker provocerar den rika världen Serbien, men de är inte beredda att hjälpa vare sig den moderata kosovaalbanska presidenten Ibrahim Rugova eller UCK att förbättra det faktiska läget i regionen. Vore så fallet skulle väst i första hand, givet den nuvarande situationen bistå UCK med militär, humanitär och ekonomisk hjälp. Om inte detta räckte, vore en intervension med säkerhetsrådets godkännande en lämplig åtgärd. Om säkerhetsrådet inte gav sitt godkännande då återstod inget annat än en regelrätt invasion av Kosova.

Källor: Aktuellt 24 mars, Dagens Nyheter 14-24 mars 1999 och 30 maj 1995, Rapportmorgon 16 mars, TV 24 den 24 mars, Svenska Dagbladet 18 mars, iwpr.net 22 mars och den kosova-albanska internetradiostationen Radio 21 den 22 mars.

Yelahs not: Joacim Blomqvist har valt att använda det albanska namnet, Kosova, på området istället för det serbiska Kosovo. [Ignorera tidigare not. /Pelle]

Läs även Bakgrund till kriget i Kosova och Torsdagen den 25 mars 1999