Koloniala svallvågor
hinner ikapp

I USA har slaveriets aktersvall i dagarna hunnit upp de forna slavägarna. En grupp slavättlingar lämnade 26 mars in en stämning i en federal domstol mot försäkringsjätten Aetna, järnvägsbolaget CSX och finansbolaget FleetBoston. Aetna Livförsäkringsbolag försäkrade slavägarna mot slavdöd. Fullt medvetna om slaveriets villkor fanns ett undantag i bolagets försäkringsvillkor som sa att slavägaren inte behövde betala för slavar som dog av slavägarens våld, självmord eller av för hårt arbete.

Kärnan i stämningen är "omoraliska fördelar genom orättfärdigt berikande". Slaveriet var i högsta grad väsentligt för USA:s ekonomi, enbart bomullen gav 1850 USA hälften av exportinkomsterna och de som plockade var i huvudsak slavarna. Och eftersom de amerikanska kapitalisterna, regeringarna och de rika inte sett bakåt, saktat in i tid och gjort upp med sitt förflutna, tvingas de nu möta de historiska oförätterna i domstol.

Men kolonialismens svallvågor finns på betydligt närmare håll. "I Norrland hava vi vårt Indien" sa Axel Oxenstierna och det var bara ett av många uttryck för den syn som centralmakten hade på det stora rika landet i norr. Sveriges koloni är Norrland, om det finns ingen tvekan. Skogen, malmen och vattenkraften bidrog i högsta grad till att göra såväl enskilda kapitalister som statliga verk och företag rika. Bland förlorarna fanns många jordbrukande samer och nybyggare. Majoriteten av samerna var på 1800-talet jordbrukare, jägare och fiskare; renskötseln var bara en av många samiska näringsgrenar. (Det var först via de rasistiska rennäringslagarna 1886,1898 och 1928 som staten utsåg enbart renägarna till "äkta" samer. Då avskildes en majoritet av samerna från sitt ursprung och förvandlades i juridisk mening till svenskar.) Andra nybyggare kom söderifrån, men oavsett etnisk tillhörighet utsattes jordbrukarna i fjällbygderna för en våldsam kolonial exploatering och stöld av deras skogar och vatten.

I likhet med de amerikanska slavättlingarna når nu även flera av fjällböndernas ättlingar domstolarna. En av dem som stämt staten heter Tage Östergren. Han är same, bor i Tärnaby och har i femtio års tid försök få rätt mot staten. Han hävdar att staten på ett olagligt sätt lade beslag på det vidsträckta lappskatteland som hans förfäder hade med enskild äganderätt och han har papper på att staten 1952 via Vattenfall bland annat stal en del av fallhöjden i Gejmån som löper genom de ägor som den svenska staten lade beslag på. (Hur den vattenstölden gick till i detalj kan man läsa i min bok "När staten stal marken" (Ord&Visor förlag)) Uppe på Tages vind finns fyra kubikmeter dokument, papper, böcker, lagtexter och annat som han samlat på sig under åren, men det har hittills varit en fåfäng kamp mot överheten. Trots all sin mödosamt förvärvade sakkunskap, trots mindre framgångar i andra rättegångar och trots att de akademiskt skolade historikerna äntligen börjat ge honom rätt har han ännu inte lyckats vinna den stora seger han så hett efterlängtar.

Det är minst sagt segt. En annan stridbar pensionär heter Georg Berglund och bor i Ammarnäs. Hans stämning om ett annat område har legat i Lycksele tingsrätt i många år, men statens representanter har hittills lyckats få uppskov med huvudförhandlingen. Georg brukar säga att "de vill väl att man ska dö så de slipper undan." .

Men en svallvåg i rullning kommer man aldrig undan, den hinner alltid ifatt. Både Tage och Georg har söner som är beredda att ta vid om fäderna faller ifrån, exakt som Tage och Georg gick vidare när deras pappor gick bort för länge sedan. Det här är nämligen en strid som pågått i generationer och som kommer att fortsätta så länge som det finns ättlingar till de som en gång förlorade sina land och vatten.

Det här har regeringen inte insett. Jordbruks- och sameminister Margareta Winberg och hennes hantlangare i kansliet försöker gasa ifrån det koloniala aktersvallet med fagert tal om "försoning" och att "vi måste gå vidare" utan att ge några konkreta exempel på hur det ska gå till. Det är alltså bara snack som återstår när man skalat bort retoriken. Det hon skulle behöva är att sakta in så att hon får en våg rakt i akterkastellet, så att hon inte far fram fortare än att rättskänslan och demokratin hinner med. Man kommer aldrig undan kolonialismen om man inte har modet att stanna upp. Det är lika sant i USA som i Tärnaby, Det kan faktiskt kännas skönt att bli blöt i stjärten, Winberg.