Hjältemod och sexuella
trakasserier

Några veckor tidigare antog jag en annan utmaning (som inte heller borde kräva något mod, men det gjorde den). Jag gick ut på krogen i min gamla hemstad. Efter att ha ätit och druckit vin äntrade jag "Stadt". Jag är först upp på dansgolvet (det var jag alltid förut också). Så kommer en vinglande kille upp och påbörjar en slags aggressiv ensamdans, tills en lätt generad men imponerad polare gör honom sällskap.

Gång på gång stöter han in i mig och de andra tjejerna på dansgolvet, minskar rent fysiskt vårt livsutrymme då vi i rädsla för att bli nermejade flyttar oss utåt kanterna. Jag surnar till och puttar tillbaka, men får en smäll i ryggen varpå jag grabbar tag i honom och kräver att han slutar dansa in i mig. Han reagerar omedelbart med att ta ett hårt tag i mitt ansikte och lika triumferande som aggressivt pussa mig rakt på munnen. Och jag börjar fatta varför jag känner mig så rädd för att komma tillbaka.

När jag sitter på toaletten och hämtar mig efter incidenten inser jag att jag efter tio års avsaknad (nåja) av könsmobbing i form av snömulning, ovälkomna kommentarer om min kropp och påstridiga fyllon, släppt skyddsmekanismerna. Skölden är avaktiverad, och jag känner allt som jag måste ha känt redan då, någonstans. Jag är jävligt rädd, och förbannad.

Jag pallar inte att män tar sig rätten att slå till mig och sedan pussa mig hårt på munnen. Orkar inte med de värderande blickarna. Så jag åker hem, jag har den möjligheten nu, istället för att dansa vidare. Hem till Stockholm, där jag åtnjuter lyxen att ingå i en vänkrets där jag blir behandlad med respekt, som en människa. Även av killarna.

Jag hoppar på den iskalla bussen. En snubbe sätter sig på sätet bakom mig. Han verkar lite full. Men han gör inget. Men så två minuter innan bussen mellanlandar vid en busstation hör jag ett konstigt ljud. Nån pissar. Någon pissar i bussen och jag vänder mig om och ser att killen halat fram kuken och pissar på bussväggen.

Kisset strilar i bussgången. Längre och längre fram och folk tvingas kliva i det när de ska gå av. Det känns som om han pissat på mig, personligen. Jag flyttar fram några rader, för att slippa kisset och för att jag är rädd att han ska ha sett att jag såg och då ge sig på mig typ för att jag kanske tittade anklagande, gud förbjude.

Jag undrar för en sekund om jag är onormal, som blir såhär arg och rädd när jag återvänder till mitt tidigare liv? Känner alla så eller är det bara jag som överreagerar?

Men när kisset på golvet rinner framåt och bakåt och ritar spår i dammet, i takt med bussens rörelser, och killen belåtet lutar sig tillbaka tänker jag:

Nej, det är inte möjligt att vara för arg i den här världen. Det är bara möjligt att vara för jävla juste. Och jag är plötsligt glad över att ha blivit påmind om verkligheten. Det krävdes mod för det. Äkta hjältinnemod.

För alla vi tjejer är mobboffer på grund av kön, och jag tror att alla någonstans är rädda för att möta sina forna plågoandar. Det krävs styrka för att med stolthet återvända och säga: Ni hade fel, det var aldrig något fel på mig. Det ska jag göra nästa gång.