Vi måste översvämma
fängelserna

För det finns fortfarande fängelse och det är lika barbariskt som krig och dödsstraff.

Jag skriver ett brev till en okänd, någon som sitter i fängelse för sin ideologis skull.

Jag har precis råkat läsa en bok som heter Fängelse, som handlar om svenskt fängelse anno 1984. Inte övervakningssamhället i stort utan övervakningssamhället på det vis som vi kommit att acceptera det: övervakning av vissa avvikande individer instängda i ett fängelse.

Vi använder fängelse som ett ord för någonting hemskt utan att reflektera över att fängelse är någonting som människor skapat, som inte är tillåtet för en förälder att göra mot ett barn men som är tillåtet för samhället att göra mot sina svagaste länkar. Man låser inte bara in och straffar, man gömmer också och glömmer de som sitter därinne och inte gör sig hörda.

Egentligen är fängelset samhället i dess renaste form, där de som har mindre och mår sämre också ska känna sig skyldiga. Fängelsecellen uppfanns för att låta fången i ensamhet sona för sitt brott, erkänna sina synder med Bibeln som enda litteratur.

Alla fångar är politiska fångar och fängelset är samhällets misslyckande. Vissa fångar är dock medvetna fångar. Det är till dem jag skriver, via Anarchist Black Cross. De som släppt lös djur som enligt lagen egentligen inte borde sitta i bur, "uppviglarna" och "vandalerna".

Varför kallas inte industrierna som förstör vår miljö för vandaler? Varför kallas bara ungdomar som symboliskt krossar bankfönster för vandaler som inte respekterar andras livsrum? Språket är ett maktmedel.

Så vad skriver man om, till en okänd?

Kan jag skriva detsamma som i det "personliga brevet" arbetsköparna ber om? Något om att jag är positiv, flexibel och har lätt att hantera stress? Ingenting om mina personliga kriser eller min frustration i allmänhet, vad jag tänder på, mina sociala nojor eller tvångstankar. Vem vill egentligen ha ett sådant personligt brev? Det bästa för samhället vore antagligen om det inte existerade positiva, flexibla och stresståliga människor i arbetsköparnas bemärkelse. Hellre skeptiska, krävande människor med stressallergi.

Så jag försöker vara personlig på ett annat sätt. Det är svårt att vara personlig. Jag skriver lite om min pojkvän och mina komplex för att fastna i en kvinnoroll eller hävda mig och därmed känna mig som en kärlekens spion, eller kärlekens rebell. Jag skriver att jag saknat honom efter att inte ha träffat honom på ett och ett halvt dygn. Jag vet inte hur länge sedan det var som den jag skriver till träffade någon kär, hade sex.

Jag skriver att det är en sådan dag när molnen verkar krypa ned på gatorna med sin fukt och sitt mörker och solen skiner förgäves. Att jag bor i Malmö. Att det är synd att jag har hosta, när jag ska till Salem och demonstrera. Jag blir medveten om den frihet jag har. Men att jag skulle kunna sitta apatisk inne i min lägenhet också. Låta arbetslösheten uppta hela mitt jag.

Jag vet inte hur det är i fängelset. I boken var det bara bilder på tatuerade män med långt hår i nacken.

Jag hoppas att människor inte tvekar att sitta i fängelse för vad de tycker är rätt.

Jag hoppas att människor inte lyder en lag som inte gynnar dem.

Jag hoppas att fängelserna fylls av människor som du och jag. Det är vi som tror på något, vi som älskar något, som förändrar. Förändringen ligger i oss själva.

Det är fantastiskt. På hundra år, femhundra år, har samhället ändrats så mycket. Skamstraffet är avskaffat, aborten är inte längre straffbar. Vad som var lagen är inte längre lagen och vi vill aldrig ha den gamla lagen tillbaka.

Det finns ingen gudomlig lag. Vi styrs bara av naturlagar. Det är aldrig olagligt att gömma flyktingar, förhindra folkmord, demonstrera. Det behöver inte vara olagligt att ockupera, ta tillbaka våra pengar från banken och spekulanter, satsa allt kapital på det som politikerna i varje val bekräftar är vad vi bryr oss om: skola, vård och omsorg.

Fler i fängelse! Vi måste översvämma dem med vår överväldigande majoritet.