En flyktings berättelse

På grund av mina subversiva aktiviteter blev jag tvungen att fly från mitt land. Det innebar att jag lämnade min familj och alla mina vänner. Den främsta anledningen till att jag sökte mig till Sverige är att jag hade kontakter här och att landet är en internationellt sett känd kritiker av de orättvisor som mitt folk utsätts för. Med tanke på vad jag kämpat mot och för hade jag i ärlighetens namn väntat mig ett annat mottagande än det jag fick. Jag hyste inga illusioner om ett paradis eller att jag skulle få VIP- status. Men livet i det nya landet blev mycket tufft.

Andra klassens medborgare

Jag registrerade mig lagenligt hos Migrationsverket och skickades till en flyktingförläggning i Boden. Där delade jag rum med tre andra personer. När någon av oss rumskamrater blev sjuk dröjde det inte länge förrän vi alla låg och hostade i våra sängar. Miljön på förläggningen var smutsig och skitig. De flesta flyktingar som bodde i Boden spenderade sina dagar med att dricka alkohol, prostitution var vanligt förekommande. Många var i mycket dålig psykisk kondition. De som klarade sig bäst var de som spelade fotboll dagarna i ända. Detta var en tillvaro för en andra klassens medborgare. Även om det var bättre än hemma så var det ur hälsosynpunkt en risk.

Jag kunde varken äta eller sova normalt på grund av all stress. Jag delade en tillvaro tillsammans med många andra människor där allt kretsade kring att vänta på ett beslut. Att samtidigt veta att chanserna är väldigt små att det beslut som fattas är positivt, gör människor tokiga av stress. Migrationsverket kunde inte hjälpa mig med boende i Göteborg, Stockholm eller någon annan plats nära en stor stad. Hur kan de ge mig arbetstillstånd och förvänta sig att jag ska stanna i Boden? Vilket jobb skulle jag få där? Att få ett arbete skulle hjälpa mig mot all stress och oro och jag skulle inte behöva leva på skattebetalarnas pengar något mer. Jag beslöt mig för att lämna Boden och ta mig till en stad där jag hade kontakter och bättre möjligheter.

Väntar ännu på besked

Jag kom till en större svensk stad där jag fick hjälp med boende och andra nödvändigheter av en godhjärtad vän. Under de första två månaderna flyttade jag runt mellan fyra olika adresser till en dag då en vänlig själ erbjöd mig permanent boende i sin lägenhet.

Nu har jag varit i Sverige i sammanlagt fem månader och jag väntar fortfarande på beskedet om jag ska få uppehållstillstånd eller inte. I avvaktan på det försöker jag hitta ett jobb och lära mig svenska. Antingen får jag stanna eller så skickas jag tillbaka och riskerar ett långt fängelsestraff för att ha kritiserat regimen och för att ha sökt asyl i ett annat land. Möjligheten att jag går en mörk framtid till mötes är stor, och den delar jag med tusentals andra flyktingar. Många människor i min situation är stressade och sjuka och jag tror att det måste göras något radikalt för att förändra den här världen till det bättre. Promenera en dag i en flyktings skor och du vill aldrig mera se dem igen.

Översättning: Olle Eriksson