Uppdrag: Slacker

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det sägas. Från mina egna läppar och andras. Vi pratar om framtiden och nuet. Vi säger: det enda jag vet säkert om livet är att jag inte vill jobba så mycket. Det sägs överallt. I alla fall i min vänskapskrets. Ingen säger: det enda jag vet är att jag vill ha ett jävligt högavlönat jobb så att jag kan uppnå hög materiell standard. Och detta trots att de flesta av vännerna faktiskt skaffar sig någon slags utbildning. Visst, det är lätt att fnysa och kalla det världsfrånvänd anarkistisk medelklasslivstilism. Sure. Kalla det vad ni vill. Jag tror dock inte att det är hela sanningen. Det är inte bara en överlevnadsstrategi för ett privilegierat fåtal utan faktiskt ett reellt hot mot samhällsekonomin och tillväxtmålen. I alla fall på sikt. I alla fall med lite vilja.

Det handlar ju inte direkt om materiell överlevnad. Men mental. Och det handlar inte om att vännerna är lata och bara vill spela tv-spel och dricka öl på Möllan. Här snackar vi folk som verkligen inte ligger på latsidan. Folk som liftar till skolan i regnet hellre än lägger pengar på ett dyrt busskort, som ägnar nattens timmar åt att leta mat i livsmedelsbutikernas containrar i stället för att betala dyrt för den mat som några timmar innan den slängdes kallades livsmedel och inte skräp, som affischerar, som diskuterar, som skriver debattartiklar, som engagerar sig och jobbar tillsammans med andra för en värld där ingen ska bli utsliten och utnyttjad för någon annans profit. Men som ändå tar de jobb som finns, om än bara för några timmar i veckan. Tak över huvudet kostar pengar. Det är svårt att komma ifrån.

En annan slags deltagande

Nej, det handlar inte om lathet. Vi är slackers with a mission. Det handlar inte om att vägra delta i samhället. Det är en annan typ av deltagande bara. Och framför allt handlar det om att inte bli en slav, varken under arbetsmarknaden eller konsumtionshetsen. Det handlar om att välja livet utan att ta omvägen runt pengar, karriär och makt. Det intresserar inte oss. Vi vill inte ha den sortens liv. Vi skapar nya system i det gamla. Och det innebär inte att vi tar avstånd från dem som inte på samma sätt har den möjligheten. Vi vill ägna våra dagar och nätter åt att kämpa för deras skull. För att alla ska få vara med.

På sätt och vis är det ju tur för den svenska ekonomin att vi finns, vi anarkistslynglar. För det finns ju ändå inga jobb. Det är vi som tackar och bockar när vi får ett timvik och kastas in i en tillvaro av å ena sidan möjligheten att tacka nej till jobb och å andra sidan noll rättigheter och ingen anställningstrygghet. Visst går det att engagera sig fackligt utan fast anställning och heltidsjobb och det är det ju också många som gör. För trots att man väljer fri tid framför hög lön så måste ju pengarna in. Och såklart vill man inte jobba under vilka omständigheter som helst. Den fackliga kampen är också en kamp mot slaveriet, men inifrån.

Tid för kamp, tid för varandra

Tänk ett samhälle där ingen jobbar mer en fyra till sex timmar om dagen, där folk har tid att umgås med sig själva och varandra, där inga barn måste kompenseras med prylar och åter prylar för att deras föräldrar inte har tid, där folk har möjlighet att tänka på vad de faktiskt vill att livet ska handla om. Det kan också bli ett samhälle där individens lycka på riktigt är beroende av kollektivets, där det är självklart och oundvikligt att se samband mellan den enes nöd och den andres bröd, så att säga. Det är klart att det tar emot att tänka på den globala arbetsfördelningen, växthuseffekten eller konsumtionens alla baksidor efter ett tiotimmarspass på kontoret eller fabriksgolvet. Solidaritet och engagemang kräver tid och lust och ork och är det någonting som inte gör att köpa för pengar så är det just det.

En framtidsvision som denna är inte bara utopiskt flummeri. Sex timmars arbetsdag är ett krav som hörs allt oftare, både inifrån den parlamentariska sfären och från debattörer, ekonomer och privatpersoner. Vänsterpartiet kallar sex timmars arbetsdag med bibehållen lön för en frihetsreform och Nina Björk, som initierade en utdragen debatt på temat barn, dagis och arbete i DN i höstas, efterlyser lika lön för olika arbete, sänkt materiell standard och mer tid. Det är alltså ingen galet kontroversiell fråga, trots att en sänkning av arbetstiden för alla skulle kunna få mycket stora positiva ekonomiska, politiska, sociala och individuella effekter och på riktigt faktiskt innebära ett hot mot kapitalismen. Man måste vara optimistisk.

Slapphet som motståndshandling

Gratis är gott, brukar man säga och syfta på bjudgodisskålar på mässor eller Konsums provsmakningserbjudanden. Men i de fallen är det ju bara gratis för stunden, för det finns ju en baktanke med det hela: att sälja, antingen idéer eller varor. Det är gratis för stunden men inte i längden. Snart har vi lurats att lägga våra hårt förvärvade slantar på en ny mjukostsort eller sålt våra hjärnor till förmån för ännu en heminredningsreligion. Det är få saker som verkligen är gratis inom systemets ramar. Därför måste man leta sig ut. Inte nödvändigtvis mot skogen och självförsörjning, även om det också är ett alternativ till löneslaveri och konsumtion. Det går att leva, om inte helt så i alla fall relativt, gratis även i staden. Och det är okej, för att inte säga livsnödvändigt, att vara slapp. Att fika bort en dag kan ur ett lite större perspektiv ses som en motståndshandling.

Begreppet slacker brukar syfta på en person som liksom inte fyller någon funktion i samhället - en person utan ambitioner, som en ordbok uttrycker det. Sajten susning.nu har en annan, något mindre fördömande definition: en slacker har höga ambitioner men låg självdisciplin. Nja. Jag skulle vilja säga att en slacker helt enkelt är en person som inte säljer sin själ och kompromissar bort sin längtan. Det är motsatsen till en karriärist, någon som blint stressar på, mot vaddå?

Det går att ta vad man vill ha och betala med pirr i magen, men det är samtidigt farligt att börja missbruka möjligheten att inte betala för sig. För syftet med gratistillvaron är ju inte lika många prylar men utan att betala, utan att slippa prylarnas grepp runt halsen och slippa ägna huvuddelen av sitt liv åt lönearbete. Det är inte en annan sorts konsumtion vi vill ha. Det är mindre konsumtion, det är mer tid för varandra, för politiskt arbete, för stora tankar, för kärlek. Vi vill helt enkelt hänga mer, njuta mer, kämpa mer. Ägna dagar och nätter åt att planera för en annan slags tillvaro. För nästa steg. För framtiden. Kärnan i vår politik är längtan och ingen kan ta den ifrån oss. All verklig samhällsförändring börjar med den.