8 mars för en
transsexuell kvinna

Sex farbröder satt och tittade på mig. Ja, sa ordföranden, du är här för att vi vill titta på dig. Och så fortsatte de titta på mig. Hundra tankar rusade genom huvudet på mig, hade jag gått igenom en över fyra år lång utredning för att falla på målsnöret för att jag inte såg ut som de förväntade sig. Det knöt sig lite i magen för jag visste att alla mina papper var i ordning och att det inte fanns några som helst tvetydigheter, vad skulle jag göra och hur skulle jag reagera om de faktiskt sa att de kommit fram till att jag inte var kvinna?

Att vara transsexuell kvinna innebär att jag avsäger mig alla de privilegier jag fötts med för ett liv i rädsla för våld och våldtäkt. Att utsätta mig för en betydligt större risk att färre kommer lyssna på vad jag säger och många som lyssnar på mig kommer att avfärda det jag säger. Men det är så klart ingenting de säger någonting om under utredningens gång.

För i utredningsmaterialet verkar det allra viktigaste vara att jag passerar som kvinna, att folk som ser mig inte ens ska fundera på om jag någonsin haft biologiska förutsättningar för att bli man. När kirurgen förklarade för mig hur mitt framtida könsorgan skulle konstrueras sa han att det är ju bra om jag skaffar mig en karl som kan se till att det inte växer ihop samtidigt som han hö hö:ade till sina två manliga assistenter.

Övertygad feminist

För tio år sedan blev jag feminist och är i dag fortfarande en övertygad sån och har aldrig kompromissat med den övertygelsen - utom under min utredning. Redan under mitt första möte med min utredare som till yrket är psykiatriker förstod jag att alla mina tankar om sociala strukturer och konstruktioner inte skulle godtas om jag skulle ta mig genom utredningen på mindre än tio år.

Jag förklarade min gymnasietid och hur jag blev mer och mer androgyn och antagligen uppfattades som väldigt könsneutral. Utredaren såg ut som om jag berättat att jag brukade lemlästa katter på min fritid så jag förstod att det var dags att tänja på min egen uppfattning och köra in den i ett binärt könstänk.

Så istället för könsneutral fick jag förklara ur aspekter som manligt och kvinnligt och jag utlämnade den ångest jag kände när jag själv insett att det faktiskt var transsexuell jag var. Att jag inte bara var könsöverskridande utan att det antagligen tog sig ett uttryck som krävde väldigt drastiska åtgärder. Visst så var det en pusselbit som föll på plats men med den föll också en stor tyngd ner i min ryggsäck för jag insåg att alla åren när jag skulle harva igenom psyktester, intelligenstester, hormontester och kontrolleras av människor som ansåg sig veta bättre hur jag skulle må bra.

Tjejer och killar behandlas olika

Utredningen har gjort att jag begått mycket våld mot mina egna uppfattningar men ännu mer tragiskt än det är det faktum att jag den hårda vägen lärt mig skillnaden i hur killar respektive tjejer behandlas. Inte bara i klassrummet utan även överallt annars och inte minst inom vänstern, och det jag kunnat konstatera är inte till fördel för männen inom vänsterrörelsen. Det är lätt att tro att personer som greppat de förtrycksstrukturer som skapar klassamhället borde förstått hur de själva ständigt återskapar ett förtryck mot kvinnor som vill delta på lika villkor, men så är inte fallet.

En fråga som ständigt återkommer när det handlar om transsexualism, om jag kan svara på vad en kvinna faktiskt är. Och egentligen kan jag inte det, eftersom föreställningen om vad en kvinna är i vårt samhälle bygger på att det är motsatsen till en man. Jag har väldigt svårt att se det så utan snarare är det som är gemensamt så mycket större, även om media och reklam i nästan varje exempel försöker uppmåla skillnader.

Allt är sociala konstruktioner

Jag tror att Judith Butler hade en poäng när hon påpekade att vi inte kan prata om biologiska kön, att allting är sociala konstruktioner. Människan har valt att dela upp hela djurriket utifrån fortplantningsfunktioner men eftersom det just är en mänsklig konstruktion måste den ständigt byggas på för att uppfattas för en biologisk sanning. Att det finns manliga egenskaper som gör honom lämplig som ledare och att det finns kvinnliga egenskaper som gör kvinnan mer lämpad för omhändertagande av barn.

För något år sedan träffade jag en kvinna som jobbade på försvarsdepartementet. Hon gillade inte mig och vad jag stod för, det var väldigt klart. Hon i stort sett skällde ut mig för att jag försökte luckra upp allt vad hon jobbat för under alla år. Att hon som kvinna på den mansdominerade arbetsplatsen ständigt kämpade för att slippa att bli betraktad som kvinna till fördel för ren och skär kunskap. Jag förstår den invändningen och jag har mött den många gånger, om än aldrig lika hatiskt som när hon förde fram den. För kvinnligheten innebär ett underordnande som känns av både inom arbetslivet och i privatlivet.

Svårt att bryta mot manliga privilegier

Min vilja att vara kvinna har tolkats som en total underkastelse och när jag inte visat mig så undergiven som det förväntats av mig har jag fått så mycket stryk av män att jag knappt trott att jag skulle kunna ta mig vidare på egna ben. För i vårt heteronormativa paradigm är mannen överordnad kvinnan och någonstans ännu längre ner kommer mannen som bryter mot de privilegier som tilldelats honom.

Inte något av de slag jag fått har dock gjort på lika långa vägar så ont som utestängandet av kvinnor gjort, att det faktum att jag inte fötts med fitta diskvalificerade mig från att betraktas som kvinna var ett hugg rakt där det gjorde som mest ont. Och ännu ondare gjorde det när det förklarades för mig för mig att transsexuella kvinnor enbart ville bli kvinnor för att infiltrera kvinnorörelsen...

Högt pris för de som inte passar in

Så i rimlighetens namn finns det inga taktiska eller politiska vinster i beslutet att vilja vara kvinna. Och framför allt inga som är värda det priset det kostar. Så återkommer frågan om jag faktiskt vet vad jag håller på med och svaret måste bli att jag inte vet bättre. I en bättre värld där könen inte polariserades och placerades i någon form av dialektiskt förhållande hade jag antagligen inte varit transsexuell. Priset för den västerländska kulturen är högt för oss som inte platsar in och det är en analys som kostar i förhållande till andra transsexuella som helt och hållet identifierar sig med en traditionell kvinnoroll.

Så ja, jag kanske kan betraktas som ett offer, men jag behöver inte själv göra det. Jag är helt övertygad om att det som inte dödar mig härdar mig och mer än något annat har min resa gett mig insikter i hur samhället fungerar. Att sen kvinnor, både biologiska och trans-kvinnor, i alldeles för många fall underordnar sig patriarkala ordningar utan att protestera gör mig så förtvivlad. För ingen annan kommer kämpa för en förändring, det måste vi göra. Både i dag 8 mars och alla andra dagar.