Sälsång i Östersjön

Det är högsommar och jag gör den årliga seglatsen med min far och en god vän i Bottenhavet. Väl hemma på de norrländska latituderna sköljer alltid en efterlängtad känsla av frihet över mig, så också i år. Men ute till sjöss kommer verkligheten ikapp oss i form av ett oroväckande moln på den ljusa sommarhimlen. Det är den allt mer påtagliga insikten om havets allvarliga sjukdomstillstånd. Med oss som semesterlektyr har vi Greenpeace rapport om Östersjön; The Baltic Sea – a Roadmap to Recovery. Här tecknas en dyster scen med havererande ekosystem på grund av mänskliga aktiviteter, men också en skiss på konstruktiva förslag om förändring.

Haven dör och vi med dem. Ett av världens mest förorenade hav är Östersjön, där den omgivande industrivärlden kan liknas vid ett sjunkande skepp som vi trots vetskapen om det ohållbara ändå bygger ut och reser fler master upp på. Rapporter om miljögifter, överfiske och exploatering av de marina ekosystemen haglar över oss, samtidigt som forskare och miljöorganisationer är rörande eniga i att om inget sker idag, så finns det inget imorgon.

Sälblues och saknade valar

En sen kväll i hjärtat av Hudiksvalls vackra skärgård, kryssande mellan granskogsklädda öar och förrädiska grynnor, hör vi en välbekant blues leta sig fram i atmosfären. Sälarnas aftonsång ljuder som en symfoni i solnedgången och för stund känns allt heligt och evigt. Strax efter att sälarnas blues har inletts, stegrar sig tonerna över vattnet och himlen förvandlas till ett sprakande eldhav. Gråsälarnas bekanta siluetter avtecknas mot horisonten i den ljusa sommarnatten, där de ligger som sälar gör i vattenbryn där klippor möter dyning, så fulländat vackert och vilt. Med lite fantasi kan man föreställa sig att en ensam klippa i havet är ryggen på en val. Men det är bortom mannaminne som sådana fascinerande existenser levde i dessa vatten, och de tumlare som fortfarande finns mer söderut i Östersjön är näst intill utrotade på grund av miljöföroreningar, jakt och trafik. Nyligen uppskattades antalet tumlare i Östersjön till några hundra individer, och risken för total utplåning är överhängande om inte akuta åtgärder tillgrips. Det är en hjärtskärande verklighet.

Den tid som vi lever i är rentav skräckinjagande med tanke på de ekologiska problem, och enorma lidande för andra arter likväl som majoriteten av mänskligheten, som vår civilisation skapar. Det är också hårresande hur vår konsumtionskultur så hastigt ödelägger jordens natur och livsuppehållande ekosystem, hur flora och fauna dagligen utplånas, och allt i takt med den ekonomiska tillväxten och det som kallas ”utveckling”. Hur mycket mer ska byggas och utvecklas innan vi inser att det som mest betyder någonting nu, är att vi förstår våra ekologiska sammanhang och blir vän med vår naturliga omgivning som vi är så sorgligt distanserad från. Östersjön, liksom övriga världen, kommer att förändras till oigenkännlighet redan under vår livstid om vi fortsätter att ta havet för avfallsbassäng, om vi inte vågar se verkligheten i ögonen, om vi inte förmår agera.

Timmar av lutande segling passerar och sälsången ljuder över dyningarna. Året runt sjunger gråsälarna om natten och om det är vindstilla kan de höras på flera sjömils håll. Det antas att sälarna sjunger för att hålla ihop sin grupp och kommunicera med andra grupper. Hanens djupare sång blandas med honans högre och bildar en vacker symfoni. Vinden fyller seglen och vi är stumma av beundran inför detta av naturens fenomen.

Vi tar kurs mot Agön, en ö i Hudiksvalls ytterskärgård som numera är känd för en stor skogsbrand som ödelade delar av ön för ett knappt decennium sedan. Som vi närmar oss och rundar ön kan vi skymta de brandskadade delarna som fortfarande påminner om ett månlandskap i kontrast mot den övriga granskogen. Idag flockas här biologer, och naturälskare som oss själva, för att studera den nya flora och fauna som tar form ur askan och den förkolnade jorden. Mäktig är naturen, och det var också naturens krafter som antände Agön under ett åskväder i augusti 1997.

Att döda sälar

Tyvärr är även människans krafter mäktiga, då vi inte alltid är elementens vänner, något som traktens sälar kan vittna om genom sin egen historia. Gråsälsbeståndet i Bottenhavet och Östersjön har reducerats dramatiskt det senaste seklet. I början av 1900-talet fanns här omkring hundratusen gråsälar som framåt 1970-talet hade fallit till ett tragiskt antal om ett par tusen. Bakom denna kraftiga minskning låg dels jakt och senare föroreningar, huvudsakligen PCB. Fortfarande är miljögifter, tillsammans med ökad jakt och död orsakad av fiskutrustning, det största hotet mot dessa marina sångare.

Inåt land kastar pappersbruket i Iggesund mörka skuggor över fjärden. Pappersmassaindustrin är en av traktens största arbetsgivare – och den största miljöboven. Fabriken i Iggesund, liksom andra av dess slag, har under generationer tillåtits spy ut skit i havsvikarna och fortfarande ligger cellulosa och metaller kompakt i dessa vatten. Livsformer muterar och människors hälsa tar stryk. Men på bruksorter som denna är dessa konsekvenser naturligtvis inte av någon högre prioritet bland ekonomiska och politiska makthavare. Det finns inget hållbart med den här industrin, och det finns ingen framtid i ett samhälle som Iggesund, så länge människors försörjning hänger på fabriken.

Iggesunds rykande skorstenar avlägsnar sig med sjömilen, men försvinner aldrig riktigt ur åsynen och desto mindre ur tankarna. Det som skrämmer mest med industrisamhället, förutom dess miljökonsekvenser, är kanske dess inneboende och mycket krassa människosyn som tar sig uttryck i sociala hierarkier och en grav strukturell utslagning av människor. Det är ingen slump att bruksorterna ofta toppar statistiken på antalet alkohol- och drogmissbrukare i landet. Pappersmassaindustrin stinker skit, och Iggesund är lika med produktion, konsumtion och död. Det naturfientliga industrisamhället är också människofientligt. Våld på naturen är ofta våld på människan.

Sälarnas sång växer sig starkare ju närmre vi kommer Agöns sydsida där vi kryssar in i Storhamn för att övernatta. Tanken på hur sälarna liksom tumlarna är en utrotningshotad existens dröjer sig kvar. Kommande generationer kommer kanske aldrig att få uppleva denna havets konsert om ljusa sommarnätter. Medan ett sådant skräckscenario plågar tanken fördunklas horisonten och solen går ner över Hälsinglands kustlinje.

Människans oförmåga att leva i harmoni

Vi blir fler och fler som börjar inse att den industriella civilisationen är ute och cyklar på en återvändsgränd. Nästan inget av den samtida produktionen är hållbar, utan bygger på en hänsynslös exploatering av naturen. Och någonstans tror jag att det är viktigt att erinra sig hur det är just mänskliga aktiviteter som ligger bakom dessa hav och land av förödelse. Det är viktigt att inse hur sälen, till skillnad från människan, inte har något ansvar för algblomningen, de minskade fiskbestånden och hela det marina ekosystemets kollaps. Lika lite som björnen i skogen, eller något annat djur förutom människan, kan lastas för de ekologiska kriser av apokalyptiska dimensioner som vi står inför idag. Havens liksom skogarnas död bottnar i ”den civiliserade” människans uppenbara oförmåga att leva i harmoni med de ekosystem som hon befinner sig i, hennes sätt att bara ta och ta utan att ge annat än skräp tillbaka. Om intelligens definieras i termer av en individs eller arts förmåga att leva i harmoni med naturen, så tillhör vi onekligen den minst intelligenta livsformen på jorden idag. Om horisonten förefaller mörk är det vårt fel och därmed vårt ansvar att förändra. Hur vi alla väljer att leva är minst lika viktigt som politiska beslut.

Den här natten och i sällskap av sentimentala röster från havet inser jag att de sjungande sälarnas historia inte ännu är till ända. Beståndet återhämtar sig sakta och växer efter den blodiga eran av slakt och de senare miljögifterna. Idag uppskattas antalet gråsälar till att vara uppemot 18 000 individer i Östersjön, och andra sälbestånd tilltar parallellt. Men fortfarande är det långt från antalet sälar som levde här för ett sekel sedan.

Sälarna verkar ha ett naturligt uppdrag – att sjunga blå toner till havs. Om vi människor har ett motsvarande mission idag, så är jag övertygad om att det måste vara ett grönt sådant. Väl till kojs i en hamn på Agön, ger jag mig fan på att gå från ord till handling. Vi har ingen tid att förlora bara en värld att vinna. I gryningen lurar EKO-LOGISK aktion! Och det här är bara början.

För mer information om Östersjön kolla upp www.greenpeace.se där du även kan ladda hem rapporten Baltic Sea - A Roadmap to Recovery.