Pinsam sexlek

För några dagar sedan tittade jag på ”Dreamworld 3”- en dokumentär om musikvideornas framställning av kvinnokroppen. Jag hade egentligen inte planerat att se den eftersom jag ansåg att jag kände mig relativt uppdaterad på hur porriga musikvideorna blivit. Men nu satt jag på ett tåg och hade inte annat att sysselsätta mig med.

Det visade sig att så uppdaterad var jag ändå inte, men det är inte det jag vill skriva om nu . Kontentan var ändå att kvinnokroppen blir grovt exploaterad av sexistisk marknadsföring och sexistiska värderingar. Musikvideorna förmedlar en värld där kvinnor alltid vill förföra och alltid vill ha sex. Men de vill inte ha sex i en handlingskraftig bemärkelse. Kvinnorna vill hänge sig åt sex, inte pga av att de är kåta på män, utan de verkar snarare kåta på sig själva. Hela vägen runt för sexobjektet alltså.

När dokumentären tog slut satt jag kvar med en känsla av förlamning. Jag sneglade på sätet bredvid där en rund vit hiphopar-kille satt. Bredvid sig hade han FHM (For Him Magazine). Då kände jag den där frustrationen som bara kan ta överhand ibland. Drömmen om att få hämnas kom. Att någon gång bara få vända på kakan -på riktigt. Vetskapen om att det aldrig kommer gå, kan nästan göra mig tokig. Eller det kan den förresten. Jag gav han en blick som talade om att jag sett den fåniga tidningen. Jag kände mig lite patetisk, men va fan, det var en alldeles för klichéartad situation. Men sedan orkade jag inte bry mig mer om saken. FHM är pinsamt, han var pinsam, jägare-byte-sex är pinsamt.

Det är det som ”Dreamworld 3” inte fokuserar så mycket på: att det hela också är pinsamt. När marknadsföringen försöker konstruera de mest köpkraftiga kunderna som möjligt -genom sex. Då blir det pinsamt för alla involverade. Vi har vid det här laget redan förstått att det är meningen att de heterosexuella männen ska köpa produkten för att de vill ha kvinnan och den heterosexuella kvinnan ska köpa produkten för att hon vill vara kvinnan som mannen vill ha. Skillnaden mellan produktreklam och musikvideor är väl att i produktreklamen försöker man sälja en livsstil, men man får bara bilen. I den kommersiella musikvideon så säljs själva livsstilen, mer eller mindre, tillsammans med musiken.

När vi människor, kunder som artister, insett de olika kommersiella rollerna vi ska spela för att det hela ska rulla på -då blir det lite pinsamt att fortsätta. När det blir pinsamt och leken avslöjas då går det inte att leka längre. Men eftersom ”the show have to go on” så måste det lösas, i alla fall temporärt. Jag tycker man kan kalla lösningen för en liten revolt. Det handlar ju ändå om att motbevisa att det bara är en kommersiell lek, eller i alla fall en känsla av att man motbevisar. Det är såklart bara en revolt inom den roller som skapats. Kvinnorna blir så sexiga att de blir övermänskliga och deras kroppar onåbara. Männen får allt de pekar på och lite till, medan det rör dem inte ryggen.

Snoop Dogg bara:

Mission accomplished

Another bitch broke...

Britney bara:

Don't stand there watching me, follow me, show me what you can do

De tuffa kvinnorna som är så oemotståndligt sexiga men ändå inte tillgängliga, har ändå möjligheten (möjligheten säger jag) att sjunga vad dom vill, så länge de är sexiga (ingen lyssnar ändå). Men det blir svårare när de riktigt tuffa männen vill bredda sitt vokabulär och sjunga om känslor. Det finns ett riktigt fint exempel i Dreamworld 3 från musikvideon till Limp Bizkit ”I’ll eat you alive”. Sångaren Fred Durst är intresserad av en tjej som är ”Mrs. too-good-to-look-my-way”. Fred Durst kan inte ta de här känslorna lite lugnt och ömt. Han blir alldeles vild av att bli negligerad. Han sjunger att han är man och minsann får tycka och tänka som han vill, medan hoppar omkring med en vattenslang och gör symboliska runkrörelser. Han skriker i en megafon att han minsann skulle kunna äta upp henne levande, faktiskt, bara så hon vet. Fred Durst vet att gränsen går vid fysiskt våld, men han försöker närma sig den rätt hårt.

Jag kan ändå tycka lite synd om Fred Durst när han hoppar runt sån i frustration över att bli ignorerad. Till skillnad från Snoop Dogg så försöker Fred Durst erkänna lite känslor för sitt byte. Men det går inte att hoppa av jägare-byte-leken bara sådär. Har han en gång gått med i leken så går det inte bara att hoppa av utan att det innebär stor förnedring (såvida han inte får henne och de lever lyckliga i alla dagar). Alltså att gå från ”jag vill ha dig, jag vill ha dig” till ”vill du ha mig?” och får ett nej till svar, det kan göra lite ont. (Kvinnan har det också svårt att hoppa ur sin roll och bli jägare istället. Den enda möjliga gest med makt hon kan göra är att säga nej till sex. Men hon fortsätter vanligtvis att vara bytet ändå.)

I drömvärlden som framställs i musikvideor så är det mannen som fått sätta sin agenda. Men det som händer är inte bara att den heterosexuella mannen får sina sexuella behov tillfredsställda. I drömvärlden så fungerar inte jägare-byte-leken eftersom männen får det de vill ha, men vill inte ha det så särskilt mycket i alla fall. Eftersom det faktiskt är pinsamt att delta i jägare-byte-leken.