Castros Kuba en
återvändsgränd

Eva Björklund kommer med en störtflod av påståenden som ska bevisa att Kuba är ett föredöme för världens kämpande folk. Men det intressanta är det hon vill dölja - att den kubanska befolkningen behandlas som barn som inte förstår sitt eget bästa.

För att börja från början, med Fidel Castros maktövertagande 1959: något av det första han gjorde var att resa till USA och be om krediter till de reformer han ville genomföra. När han fick nej, vände han sig till Sovjetunionen. Där fick han ja, vilket gjorde honom till kommunist över en natt. En förvandling som chockade de många icke-kommunister som stött honom i striden mot den föregående diktatorn, Fulgencio Batista.

Från den tiden och fram till Sovjets kollaps var Kuba i händerna på Moskva. Ekonomin anpassades till de östeuropeiska behoven, och Kuba blev Sovjets ombud i militära sammanhang, särskilt i de tragiskt misslyckade befrielsekrigen i södra Afrika.

USA svarade med en handelsblockad, bland annat motiverad med Castros nationaliseringar. Blev Fidel förvånad? Jag tror inte det - utmanar man sin stora granne räknar man nog med att det ska komma en motreaktion. Men blockaden har varit castroiternas paradnummer alltsedan dess, och idag får man nog säga att den är det kommunistiska systemets enda existensberättigande. En mer misslyckad blockad får man leta efter.

Medan jag var medlem i Svensk-kubanska föreningen ställde jag frågan till styrelsen: vad ska hända när blockaden upphävs? Inget svar. Föreningens ledande personer vågar förmodligen inte tänka så långt.

Om USA börjar handla med Kuba igen och tillåter sina medborgare att turista där, är kubanerna snart tillbaka i samma obehagliga beroende som Castros gerillakrig skulle avskaffa. USA-företag kommer att välla in, dollarn kommer att spola bort den kubanska peson och befolkningens intresse för vad den kubanska staten och Castro kan göra för dem minskar till nära noll.

Hur kan jag vara säker på det? Det är helt enkelt så att den utvecklingen redan är inledd, fast med europeiska, kanadensiska, latinamerikanska och japanska kapitalister i stället för usanska. Castro har blivit tvungen att införa en "kubansk dollar", den så kallade konvertibla peson, för att i någon mån kompensera alla dem som inte kommer över dollar genom personlig kontakt med utländska turister och affärsmän. Den här surrogatvalutan går till folk som sköter sig på jobbet och den används i dollarbutikerna - dit man måste vända sig för att få tag på många vardagliga nödvändighetsvaror.

Och blockaden kommer att avbrytas, det är nog också säkert. Det finns gott om kapitalister och politiker i USA som oroas av att andra länders företag tar "deras" utrymme på Kuba. George Bush, som räknar med att vinna röster på att fortsätta blockaden och skärpa den, kan bli överkörd.

Kuba ser ut att vara på väg att resa sig ur den förtvivlade nöd som uppstod när Sovjet kollapsade och det statliga handelsutbytet med Östeuropa upphörde. Räddningen är världskapitalismen minus USA. Man behöver bara läsa Svensk-kubanska föreningens tidning för att se det. Där noteras med glädje de nya kontrakten med utländska kapitalister, samtidigt som man hyllar Fidel för hans långa tal mot imperialismen på internationella konferenser.

Castros utländska vänner tycks inte se motsättningen. Inte heller ser de att Kubas arbetarklass säljs till internationella utsugare i de ekonomiska frizonerna på Kuba. Arbetarna där har inte rätt att ta anställning direkt hos kapitalisterna utan hyrs ut av staten.

Ingen är rädd på Kuba, skriver Eva Björklund. Vad vet hon om det? Som "hederskuban" har hon ingen anledning, kanske inte ens möjlighet, att umgås med andra än dem som applåderar Fidel. Men en vanlig turist som jag kan se och höra att angiverisystem, rån, stölder och prostitution förekommer och breder ut sig.

Jag undrar om inte Fidel är den räddaste. Det ser ut så, av de hårda straffen mot dissidenterna - en kontrast mot de relativt milda straff han och hans vänner fick för det första upprorsförsöket mot Batista 1953. Castro vågar inte släppa fram ens den fredligaste opposition. Och låter inte ens dissidenterna bygga upp oberoende bibliotek. Om man lär alla att läsa, och sen inför censur - har man då avskaffat analfabetismen?

När jag intervjuade Eva i Havanna 1969, då hon jobbade åt ministeriet för lätt industri, talade hon öppet och kritiskt om machoismen i det kubanska samhället. Nu tiger hon om situationen för kvinnorna, utom några "stolta, välutbildade" kvinnor i etablissemanget. De andra har ett litet helsike att få tillvaron att gå ihop, med små inkomster, små livsmedelsransoner och höga priser på de halvprivata marknaderna (som ändå är ett framsteg jämfört med den kollapsade statliga jordbrukspolitiken). Kuba skryter med bra förebyggande hälsovård, men det är svårt att tänka sig en bättre förebyggande hälsovård än tillgång till mat.

Eva Björklunds artikel är en repris på de argument som använts till Castros försvar de senaste årtiondena. Jämförelser med USA och många latinamerikanska länder är favoritämnet, eftersom de i många avseenden utfaller till Kubas fördel. Men jag vet att många kubaner gärna skulle vilja att dagens Kuba fick jämföras med sina egna förutsättningar. Eller med Castros storstilade löften. Utgångsläget 1959 var bättre än castroiterna vill erkänna.

Äventyret med Fidel är en 44 år lång återvändsgränd. När systemet faller ihop (senast då Fidel dör, eftersom den långvariga enmansshowen inte har gett utrymme för någon kronprins) står kubanerna försvarslösa. Inget annat än ett nytt kaos à la Östeuropa är att vänta, med ett mellanspel à la Kina: marknadsekonomi under monopolpartiets diktatur.

Socialism förutsätter arbetarklassens politiska självständighet och ansvar. Med den måttstocken är Kuba inte socialistiskt. Nuvarande massorganisationer, inklusive facket, är fullkomligt toppstyrda. Fungerande press, demonstrations- och mötesfrihet finns inte heller. Bara några små oppositionella organisationer finns. När fredlig politisk opposition är näst intill omöjlig, vänder sig en del av de oppositionella till USA (som Fidel gjorde) och tar till våld (som Fidel gjorde). Surprise?

I Eva Björklunds mytiska Kuba existerar inga olika uppfattningar, de kubaner som inte älskar Castro är egentligen inga kubaner, utan "gusanos" - maskar. Samma monolitiska enhet existerar bara på ett ställe till på den här planeten, i det lika mytiska kungadömet Nordkorea.

Den anarkosyndikalistiska traditionen på Kuba har Castro gjort allt för att utrota. I hans system får det bara finns en vänster, den centraldirigerade och leninistiska. Däremot går det bra att ta emot stöd från blandade politiska riktningar i utlandet, till exempel "regnbågskoalitionen" i USA.

Den frihetliga vänsterns uppgift borde vara att stödja fröet till socialistisk opposition och oberoende fackföreningar. Att komma i efterhand, som vi gör i Östeuropa, är nog svårare.