En bön för livet

Döden stannar till i Ingemar Bergmans svartvita pestsmittade medeltid. Ett byte av odödliga repliker tar sin början:

- Vem är du?

- Jag är döden?

- Kommer du för att hämta mig?

- Jag har redan länge gått vid din sida.

- Det vet jag.

- Är du beredd?

- Min kropp är beredd inte jag själv, vänta ett ögonblick.

- Så säger ni alla, men jag lämnar inga uppskov.

- Du spelar ju schack, inte sant?

- Hur vet du det?

- Jag har sett det på målningar och hört det i visorna.

- Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.

- Du kan ändå inte vara skickligare än jag.

- Varför vill du spela schack med mig?

- Det är min sak.

- Det har du rätt i.

- Villkoret är att jag får leva så länge jag står emot dig. Spelar jag dig matt, då ger du dig. Du fick svart.

- Ja, det passar ju bäst så, inte sant?

Samma död stannar till. Sju-åtta hundra år senare, närmare bestämt den 26 april 1986. Reaktor fyra i kärnkraftverket i Tjernobyl exploderar. Reaktorns säkerhetssystem har kopplats ur, i ett experiment för att undersöka verkets kapacitet. Trots att inte ett enda kärnkraftverk ligger i Vitryssland, blir just Vitryssland ett av de mest drabbade områdena. Tjernobyl ligger i Ukraina på gränsen till Vitryssland. De radioaktiva utsläppen har uppskattats till 200 gånger större än efter de båda

atombomberna i Hiroshima och Nagasaki.

Halveringstiden: 25 000 år

Ett bländande blåvitt sken uppenbarar sig på himlen när döden, som vunnit ännu ett av sina schackpartier, åter en nukleär svepduk för alltid falla ner över Vitryssland. Halveringstiden är 24 400 år. Ett decennium senare reser journalisten Svetlana Aleksijevitj längs Tjernobyldödens eriksgata. Under tre år samlar hon in vittnesmål från de människor som blev kvar, de som fortsätter att leva sina liv. Inte för att de vill utan för att de är tvungna, det är det enda liv de har.

Allt samlas till det som senare blir till reportageboken Bön för Tjernobyl. Hon pratar med de som fick lämna sina hem och besparingar på grund av evakueringen, hon pratar med de som blev tvångskommenderade att skjuta av alla djuren som lämnades kvar i alla byar och hon pratar med fruarna till de brandmän som släckte Tjernobylreaktorns radioaktiva eldarna klädda i bara en bomullsskjorta:

Jag bytte lakan varje dag, men på kvällen var det nedblodat. När jag lyfte upp honom satt bitar av hans hud kvar på mina händer, de klibbade fast. Jag bad honom: Älskling, hjälp mig! Stöd dig så mycket du kan mot armen och armbågen så jag får släta ut sängen åt dig och så att det inte putar ut några sömmar och veck. Minsta lilla söm gjorde honom illa. Jag klippte naglarna så korta att jag blödde för att inte rispa honom, berättar Ljudmila Ignatenko, änka efter brandmannen Vasilj Ignatenko i den inledande intervjun.

Över en miljon lever med Tjernobylsjukan

Alla röster får plats. Svetlana Aleksijevitj är själv född i Vitryssland 1948 och det här kan ses som hennes uppgörelse med sin egen bakgrund. Bön för Tjernobyl innehåller 39 delar. 39 intervjuer, korta på mindre än en sida blandade med längre intervjuer på flera sidor med flera personer samtidigt. Till exempel intervjuas likt en barnkör 17 barn samtidigt. Vem av barnen som säger vad är omöjligt att veta, och det spelar inte heller någon större roll.

1986 års Sovjetunionen är paradernas, idrottstriumfernas och de stora ledarnas land. Styrkan i Svetlana Aleksijevitjs skildring, är att hon tar sig bortom denna hammare- och stjärnblänkande fasad. Hennes fötter trampar där i den radioaktiva jorden för att få berätta de berättelser som finns bland de i dag över en miljon människor som är sjuka på grund av Tjernobyl (Hon berättar själv att all strålning som hon har utsatt sig för, har gjort henne trött). Och hon väjer aldrig för de hemska detaljerna, det är en studie i oförklarligt näsblod, i tunga andningsproblem och i oändliga depressioner. Barn som dör ifrån sina mammor och mammor som dör ifrån sina barn.

Pärlband av återberättat äckel

Att överföra de bandade intervjuerna till skrivna ord på ett papper, är som att skriva skönlitteratur, menar Svetlana. Hon väljer ut det som är så starkt att inte ens Dostojevskij hade kunnat hitta på det. Det som till slut finns kvar är en naken människa på en naken jord. Och det märks. Det är en berättelse utan mellanhänder. Ingenting ligger i vägen mellan filmfotografen Sergej Gurins redogörelse om sin tid i den radioaktiva zonen och läsaren. Bara Svetlana Aleksijevitjs bandspelare. Autentiskheten märks i att det ibland blir svårt att hänga med. Varje intervju, likt en enda lång tanke, spys avskyvärt ut sida upp och sida ner. Pauserna, utsvävningarna, de oavslutade tankekedjorna, allting finns med. 39 tankar, uppradade likt ett pärlband av återberättat äckel.

Svetlana själv märks nästan ingenting, förutom några få sidor i början. Under intervjuerna finns hon då och då inspräng mellan två parenteser för att poängtera någonting som den intervjuade gör: (Hon avbryter sig. Jag ser att hon inte vill säga det), (Han hejdar sig), (Hon ler plötsligt). De kursiverade anvisningarna fyller ingen egentlig funktion för läsningen, utan fungerar snarare som ett slags ständig påminnelse om att det är en intervju av en riktig människa och ingen påhittad historia. Att det är på riktigt märks också i de intervjubitar som vänder sig direkt till Svetlana som intervjuare:

Kan ni hjälpa till? Nej! Varför kommer ni hit då och ställer frågor? Gör oss upprörda? Jag har ingen lust att schackra med deras olycka. Ingen lust att småfilosofera! Lämna oss i fred är ni snälla! Vi ska leva här

Lämna oss i fred är ni snälla! Vi ska leva här .

Omöjligt att inte prata om krig

Det är modigt av henne att ha kvar det. De hade lätt kunnat redigerats bort, och blunda för krigs- och katastrofjournalistikens dilemma; är en journalist bara ett vakande öga eller är det en medmänniska som också kan rycka in och ändra handlingen i den historieskrivning som journalisten samtidigt är med och skriver? Har hon rätt att vara i området utan att agera? Borde hon lämna dem i fred? Journalisten Anatolij Sjimanskij intervjuas och påpekar att tidningar och tidskrifter tävlar om att överträffa varandra i fråga om skräckskildringar. Och att de som är speciellt förtjusta i de här historierna är människor som aldrig varit där. En äcklande tanke, att Bön för Tjernobyl är lockande läsning av samma anledning.

Att prata om Tjernobyl utan att prata om krig är omöjligt. Ständigt återkommer liknelserna med andra världskriget. Problemet är att strålningen inte syns. Maten går att äta, jorden går att bruka. Symptomen kommer senare. Och när de till slut kom, sades det från centralt håll att de inte hade någonting med Tjernobylkatastrofen att göra. Till en början försäkrade sovjetiska myndigheter för västvärlden att läget var under kontroll. I sovjetisk television förklarade Gorbatjov att nödvändiga åtgärder har vidtagits. Att myndigheterna som alltid, visste att hantera situationen.

Propaganda om den ofarliga strålningen

Med skyddsmasker och spade mot atomen, men ingen använde skyddsmaskerna. För ingen visste vad det var för ett krig de krigade i den här gången. Och även om de hade använt skyddsmaskerna, hade de hjälpt föga mot radioaktiv strålning. Hundratusentals sovjetiska medborgare offrades medvetet för att rädda den ryska björnens ansikte. Men i Sovjetunionen var en order en order när fosterlandet kallade. Och med en aldrig sinande ström av sprit genomfördes varenda order.

Under katastrofen producerades propagandafilmer om hur ofarligt allting var, till och med bröllop genomfördes och filmades i ett sanerat hus i en evakuerad ödeby. Brud och brudgum hade egentligen flyttat därifrån, men de blev övertalade att komma och bli filmade. När folk slutade köpa mjölken från Rogatjevo, dök det upp mjölkflaskor utan etiketter. Och det berodde knappast på pappersbrist.

Förtryckararvet förvaltas väl

Det är mot den här bakgrunden som alla vittnesskildringar måste läsas. För det finns inget öppet sovjetiskt, ryskt eller vitryskt samhälle. Människor är rädda för att prata om det som hänt, flera av intervjupersonerna vill inte ställa upp medefternamn. Militären, med dess oinskränkta makt, är ständigt närvarande i det ryska medvetandet. Gulag och KGB. Det är inget fritt samhälle med västerländska mått mätt. Och dagens vitryska president Alexander Lukasjenko förvaltar det sovjetiska förtryckararvet väl, med stöd i ryggen hela vägen till Putins Moskva. Svetlana Aleksijevitj bryter mot varenda rysk norm när hon för den här väl g(l)ömda svarta fläcken i rysk historia ända upp till ytan. I Ryssland hotas, försvinner och dödas journalister kontinuerligt. Det är modigt att våga prata öppet.

Livet hänger på en skör tråd, den som inte lider lever inte. Och när döden till slut ställt oss i schack matt och plockat hem den sista ryska bonden från schackbrädet, kan bara salighen rädda människan. Bön för Tjernobyl är en bön för alla de människor som lämnades kvar, de som tröstlösa hör hur dosimetern knattrar till bristningsgränsen när den sveper över himlen.

Bön för Tjernobyl är en bön för livet.