Miljöförstöring är
inte ett inrikespolitiskt
problem

En av förklaringarna till detta visade sig förra veckan när Bush och vicepresidenten Cheney presenterade sin plan för att komma ur en annalkande "energikris" i landet. En kris som märkts i Kalifornien och som till stora delar beror på en misslyckad avreglering av energimarknaden.

Det var under ett möte i Minnesota som Bush presenterade sitt förslag för framtida energiförsörjning. Ett förslag som förhandlats fram i hemlighet och som bakom alla färgbilder och retorik till stora delar består av kärnkraft, kol, gas och olja. Det vill säga icke förnyelsebara energikällor. Miljörörelsen svarade givetvis negativt på den bakåtsträvande energiplanen. Utanför Cheneys bostad dumpades fem ton kol i reaktion.

Inte nationellt problem

Växthuseffekten är inte en inrikespolitisk angelägenhet. Den är jämte ozonförtunningen mer global än vad arbete och kapital någonsin kommer att bli. Det är av den anledningen som man försöker lösa klimatproblemen inom FN och det är därför USA:s agerande inte kan accepteras.

Att delar av oljan som ska produceras kommer att pumpas upp från orörda naturområden kan i viss mån, men bör inte, ses som ett inrikespolitiskt problem. Även brist på orörda naturområden är ett globalt problem.

Miljöproblem är sällan nationella angelägenheter. Det kan vara lokala problem som buller och andra sanitära olägenheter eller regionala problem som försurning. Men sällan nationella problem som lyder under gränser och stater. Givetvis ska stater hindra miljövidrig verksamhet med skatter och avgifter, men det är inte en modell som fungerar i långa loppet eftersom miljöförstöringen är inbyggd i själva det ekonomiska systemet.

USA står idag för runt tjugo procent av jordens koldioxidutsläpp, trots att de bara är fem procent av befolkningen. Med Bushs förslag jämnas dessa siffror knappast ut. Kol, gas och olja är fossila energikällor, vilka utan undantag leder till koldioxidutsläpp.

En ökning av koldioxidhalten i atmosfären leder till en klimatförändring med bland annat en ökad havsnivå som följd. Detta bekräftats med all önskvärd tydlighet av FN:s klimatpanel i deras IPCC-rapport. Med andra ord har Bushs politik konsekvenser långt utanför USA:s gränser.

Vad göra?

Hur detta kommer att sluta är lite svårt att förutse. Den 21 juni görs i Bonn ett nytt försök att anpassas det som finns kvar av Kyotoprotokollet till verkligheten. Något man misslyckades med i Haag. Det återstår att se om USA kommer att vara med där.

Om de inte är där, så finns det hopp om att något kommer att uppnås, utan att det blir mer urvattnat än det redan är. USA:s ligamedlemmar i fossilklubben; Japan, Kanada och i viss mån Finland och Norge, kommer nog inte lyckas så bra med att sabba förhandlingarna utan USA.

Problemet om USA inte är med är att Kyotoprotokollet inte kommer att ha samma möjlighet att stoppa växthuseffekten eftersom USA faktiskt är den värsta koldioxidutsläpparen.

Klimatförändringen kan bara tacklas genom energibesparingar (något som alla förutom fossilindustrin tjänar på) forskning och utbyggnad av förnyelsebara energikällor och genom internationellt samarbete. För miljöproblem är inte inrikespolitiska angelägenheter.