Handikapprörelsen och
det förlamande
samförståndet

Handikapprörelsens politiska lott blir tydlig om man jämför med rörelsen för sexuellt likaberättigande, som ju åtminstone i Sverige haft stora politiska framgångar under senare år. Man kan säga att handikapprörelsen och den sexualpolitiska rörelsen är varandras motpoler när det gäller villkoren för politisk handling. Man skulle kunna tro att Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) och liknande organisationer har haft samhällsklimatet på sin sida, eftersom de vunnit flera politiska segrar på varandra. I själva verket har de som engagerat sig för bi- och homosexuellas rättigheter arbetat mot en väldigt stark samhällsnorm - homosexualitet och andra "avvikande" sexuella identiteter har i regel betraktats som något naturstridigt och snedvridet. Det genomslag som sexualpolitiska rörelser tids nog ändå fått i den etablerade offentligheten har kommit efter många år av arbete i strid med etablerade normer.

Ingen säger sig vara emot de handikappade

Med handikapprörelsens villkor förhåller det sig tvärtom. Ingen har sagt sig vara "emot" de funktionshindrade, och under välfärdsstatens epok har man sällan sett handikapporganisationers anspråk öppet ifrågasättas eller bestridas. Handikapporganisationerna har sedan länge haft en plats i den socialdemokratiskt färgade folkrörelsemiljön med samma självklarhet som konsumentkooperationen, Hyresgästföreningen och Verdandi. Detta till trots har rörelsens krav aldrig hamnat i främre rummet i politiska sammanhang.

Vad beror detta på? Förmodligen står svaret att finna just i den repressiva tolerans som handikapprörelsen bemötts - och låtit sig bemötas - med. Handikapporganisationerna har alltid tolererats på välfärdståget - om än i de bakre vagnarna, alltid varit medvinds, aldrig satt sig på tvären, alltid kunnat avfärdas. Ur den traditionella nordiska folkrörelsetraditionen - den som vuxit fram med socialdemokratin - har man tagit fasta på föreställningen att en seriös intresseorganisation i första hand måste vända sig till statsapparaten, delta i remissföranden, uppvakta regeringsföreträdare och statstjänstemän, sitta med i statliga kommittéer och visa följsamhet gentemot statliga initiativ och i staten vedertagna uppfattningar. Man har avhänt sig stora delar av sin självständighet som kritisk samhällsröst.

Ses som ömkansvärda

Under senare år har flera handikappaktivister visat sig ovilliga att finna sig i denna ordning - speciellt som funktionshindrade varit bland de första att utsättas för nedskärningarna i välfärdssystemet. De som valt att engagera sig på nya sätt har dock också fått se prov på samhällsnormens förhållande till handikappfrågan. Till skillnad från många andra civil olydnadsaktioner och direkta aktioner, där samhället markerat sitt avståndstagande, har den senaste tidens handikappaktioner varken givit upphov till massiva polisinsatser eller till politiska fördömanden. Trots att många skulle kunna ha blivit dragna inför rätta har endast en handikappaktivist blivit dömd i domstol - straffet blev lägsta möjliga bötesbelopp. Detta är nog ytterligare en spegling av att funktionshindrade snarare ses som ömkansvärda än som något hot.

Det återstår att se om de utomlegala handikappaktionerna kommer att ge upphov till några förändrade strategier hos den etablerade handikapprörelsen. Klart är dock att om man aldrig biter den hand som föder en låter man andra bestämma vad man härnäst ska svälja.